Julpepp! (12)

Och, slutligen, (l)ju(v)ligare än så här blir det inte: "Christmas Time is Here" med Vince Guaraldi Trio och sjungande "Peanuts"-ungar, från tevejulspecialen "A Charlie Brown Christmas" 1965.
God jul.

Julpepp! (11)

Har precis slängt en massa bloggbara julfavorit-ljudfiler i papperskorgen – från Anita Baker till Sufjan Stevens – för nu finns bara tid kvar för storheterna.
Först: "Mistletoe and Holly" från Frank Sinatras underskattade jul-LP från 1957, med Gordon Jenkins i kreativ toppform.

Julpepp! (10)

Det traditionella klockspelet är så fascinerande – inte så mycket instrumentet i sig, denna koloss av klockor som man spelar med knytnävar och fötter via ett stort, mekaniskt "keyboard", utan hur det faktiskt LÅTER. Jag menar, varenda ton får ju bitoner som inte går att styra, vilket gör att det är omöjligt att spela på åbäket utan att konstant hamna i fel tonarter.
Följaktligen får även de mest traditionella stycken, i de mest konservativa sammanhang, ett ofrivilligt drag av avantgardism.
På 1960-talet spelade den amerikanske organisten och instrumentsamlaren John Klein in ett par märkvärdiga julskivor – på den här spelar han på världens största klockspel, platsbyggt för Coca-Cola-paviljongen på New York's World Fair 1964 och sedermera flyttat till Stone Mountain Park utanför Atlanta. Det låter… obeskrivligt. Hör hur han gör ett klangmonster av "The Little Drummer Boy"!

Julpepp! (9)

När kan man få blogga om en guilty pleasure igen utan att känna sig manad att halvdistansera sig från själva uttrycket? (Bara ännu ett exempel – jämte Braff/Hemingway/Talese-barnsligheterna – på att tidningen Rodeo, trots alla goda skribenter och intentioner, är ytterst skadlig och bör läsas med fragmentarisk försiktighet.)
En vanlig guilty pleasure för många, som jag inte delar, är väl att kolla på "Idol". Men jag äger skivor av Michael Bublé, som (läser jag på wikipedia) är ett stort namn i "Idol"-sammanhang. Inte för att han varit med i "American Idol" (eller har han det?), utan för att hans låtar tydligen är populära coverval bland deltagarna.
Well, min guilty pleasure är inte Bublé i sig utan producenten och låtskrivaren David Foster, som jag följt med avsmaksförtjusning ända sen... ja, jag skulle vilja säga Skylark-åren men "St Elmo's Fire"-soundtracket är väl närmare sanningen.
Just Foster är urtypen av guilty pleasure: det finns helt enkelt fog för att man känner sig skamsen när man ägnar många av hans skivor – "Bodyguard"-soundtracket, till exempel; eller The Corrs debut-CD – alltför noggrann uppmärksamhet.
Men Foster har också gjort grejer som förtjänar pleasure utan guilt, och som i några sällsynta fall rentav förtjänar att placeras i den stora amerikanska sångboken.
"Grown-Up Christmas List" skulle ha kunnat vara av Sammy Cahn. Fosters egen originalversion med Natalie Cole från 1990 har ingen vidare uthärdlig ljudbild – den uppdaterade produktionen Foster gjorde för Michael Bublés tolkning, från dennes några år gamla jul-EP, fungerar bättre i dag. Men jag hade gärna kombinerat denna produktion med Cole i stället för Bublé.

Julpepp! (8)

The Polyphonic Spree brukar köra en dramatiskt underhållande julföreställning på Nokia Theatre i Grand Prairie, Texas; baserad på Charles Dickens "A Christmas Carol". Hör "Christmas is Here" – tjockvävd som en Spector-tomtesäck! – från en publikupptagning den 18 december 2004.

Julpepp! (7)

Lite väl självklart, kanske, men om julen bör beredas med lika delar coctail och kontempation är ju Esquivel lika viktig som Three Suns. Jag hatade neo-modernismen som omgav förra decenniets Esquivel-nostalgi: nittiotalsformgivarna som trodde de gjorde nya snygga omslag och inte minst nyinspelningarna som inledde och avslutade återutgivningen av Esquivels länge försvunna jul-LP. Men resten av skivan är verkligen vintermagisk, här "The Christmas Song".

Julpepp! (6)

Vi är inte ett skit religiösa, jag och min fru, men på själva julafton spelar vi nästan uteslutande djupkristna grejer: Mahalia Jackson, Rilke-ensemblen, Mavis Staples.
Dagarna runtomkring blir det desto mer uptempo-easy listening (vet inte varför jag har svårt svårt att ta termen "exotica" i min mun). The Three Suns halvgalna jul-LP "A Ding Dong Dandy Christmas!" börjar vi spela redan första advent, och "White Christmas" har aldrig låtit Givenchy-groggigare än så här.

Julpepp! (5)

Från Boyz II Mens 14 år gamla julalbum, avslutande "Silent Night". Blir lätt tårögd vid minnet av hur mycket jag tyckt om den här gruppen genom åren.

Julpepp! (4)

Joseph Byrd är mest känd som mannen bakom de helt fantastiska, alltjämt spännande och inflytelserika, The United States of America samt Joe Byrd and the Field Hippies i slutet av 1960-talet.
1975 spelade han in en bitvis bisarr, ofta mycket vacker, moog-julskiva, där ett flertal spår låter som ett slags knarrigt syntetiserad medeltid; jag föredrar det mer sequencermeditativa, som i "Silent Night".

Julpepp! (3)

Det finns en rätt härlig storbandsjulskiva från 1980 som heter "Take the Holiday Train", av producenten Elliot Rossof. Problemet med skivan är att bandet är The Duke Ellington Orchestras dödsbo, eller rättare sagt att LP:n härom året blev en CD under nya titeln "Duke Ellington Christmas", med en stor bild av Sir Duke i stället för originalkonvolutets anonyma "Polarexpressen"-bild, och helt utan uppgifter om inspelningsår och musiker.
Men det var alltså ingen "scam", som amatörrecensenter på amazon.com tror, utan en varm, vänlig och bitvis även äventyrlig julskiva med ett rejält Madison Avenue-julfestsväng och en underbar Anita Moore bakom mikrofonen.
Anita, som bara kan höras på några få inspelningar med Duke själv men som växte ut som sångerska efter bandledarens död, fick alltså inte den Duke-skjuts hon förtjänade utan stannade lite för länge hos Mercer Ellington. Karriären dalade och hon dog alldeles för tidigt och alldeles för ensam.
Anita Moore med The Duke Ellington Orchestra, "Santa Claus is Coming to Town".

Julpepp! (2)

När vi gick på högstadiet, i slutet av sjuttiotalet, gick jag och brorsan i gång på några pyttesmå skivradannonser i NME som ledde till att vi började köpa 100-pack med "assorted" Trojan-singlar från England, som naturligtvis aldrig var särskilt "assorted". Precis som med senare års tematiserade Trojan-cd-boxar var dubletterna legio. Men vi gjorde hur många upptäckter som helst i de där paketen. Reggae Christmas-fenomenet, till exempel.
Ända sedan ska- och rocksteady-eran har julsinglar varit ett fundament i den jamaicanska julhelgen, och Coxsone Dodds två första Studio One-jul-LP måste man bara ha i gång så här års.
Tänkte först välja Dillingers exotica-ploitation "Hi Fashion Christmas", men den lät plötsligt så fånig att jag spontanvalde "Real Christmas Rock" med Tennessee Brown & The Silvertones i stället (båda finns på det första av Dodds sammanlagt tre julalbum).

Julpepp! (1)

Pophistoriens bästa julsingel-b-sida? "Papa Noel" med Brenda Lee. Tröttnar ALDRIG på melodin, hur hon ligger på ett lågt C hela vägen fram till det där myshurtiga hoppet nio tonsteg upp.

Min årets-lista...

...består av en enda låt, i en mycket specifik inspelning: "That's Not My Name" med The Ting Tings, live på BBC i förra veckan. (Jag orkar inte sitta och rangordna alla skivor jag gillat i år, bara att kolla upp om de kom i år eller förra året skulle ta alldeles för lång tid – tidsperspektivet är det första som sviktar när man passerat 40.)
Men jag skulle aldrig välja The Ting Tings till Årets Nånting Alls om jag bara utgått från debutsingeln. Den är bra, men att den säger märkvärdigt lite om Salford-duons exceptionella coolhet och talang insåg jag när jag såg dem framföra "That's Not My Name" i "Later with Jools Holland" i fredags kväll.
Först imponerades jag av att de kunde posera så maximalt utan att det kändes sökt. Jag har annars numera obehagligt svårt med unga posörer, en konsekvens av att man inte bara hört utan även sett allt förut.
Men Jules och Katies poser var sensationellt synkroniserade med vad de åstadkom musikaliskt. Katies efterhand alltmer extatiska hoppande med håret hängande över mikrofonen, Jules hypermusikaliska hårdbankande all over the place med en perfekt passion synlig i blicken bakom de precist bruntonade solglasögonen.
Det var hängivenheten som knäckte mig först. Men samtidigt lät låten så mycket större än på singel, trumljudet och sången dominerade stort över den förinspelade bas-/gitarr-strukturen och singeln kändes plötsligt ytterst felproducerad. Ett intryck som växte i takt med låtens fyra furiösa live-minuter.
För singelversionen växer ju aldrig. Allt ligger lagom framlyft i ljudbilden tills det lika prydligt fejdat ut. I liveversionen hos Jools går den ut så mycket hårdare från början, men det är ändå inte förrän under sista tredjedelen det verkligen lyfter – efter sticket där Katie introducerar den eteriska bakgrundsmelodin som sedan ligger kvar under crescendot.
Och det är Jules som gör jobbet där: byter takt och tempo två gånger under sista minuten, med maximal glädjeruseffekt. Först vid 3,24, sen en gång till vid 3,51.
Lyssna inte på den här inspelningen i datorhögtalarna, den kräver bas och botten. Och var beredd på att det lyfter rejält på spurtrakan.

Spöken av prinsar och prinsessor i torn

En helkvällslång lördagsmiddag, jag måste gå på toaletten, lätt rusig. Ler lite för mig själv, eller fnittrar, åt något som just blev sagt därinne kring matbordet, tvättar händerna, släcker efter mig och går tillbaka till bordet igen.
Synen som möter mig fyller mig med ändlös värme och tacksamhet.
Min fru, mina tre barn, ett stökigt bord med dessertdisk, kaffe, tryffelbitar, godis, lite lite whisky, cd-skivor, målarpennor. Min femåring har en ritlek med min femtonåring, nittonåringen pratar relationsproblem med trettionioåringen. Jag slår mig ner igen, hoppar in i ritleken, hoppar in i de stora tonårskärleksfrågorna, vi roterar, alla pratar med alla, vi är fem stycken och det känns som det kan vara vi fem för alltid. Vilket det ju på sätt och vis kommer att vara, men just vi fem i just den här stunden som aldrig tar slut, dessertdisken behöver aldrig bli diskad, blyertsen i ritleken kan vara ett slags evighetsblyerts.
Skivorna vi spelar: "Sandinista", Beethoven-septetter, Thin Lizzys "Jailbreak", "Rhinestone Cowboy", The Three Suns… inget som känns intressant att lägga ut mp3-lyssning på här (jag menar, "Purple Rain"?)… men så sätter femtonårigen på en låt jag visade honom för ett par år sen, och som jag glömt att han gått i gång på, och som visar sig vara en av hans mest spelade i mp3-spelaren. En låt jag själv gick i gång på när jag hörde den första gången, i ungefär samma ålder som han:
The Rich Kids, "Ghosts of Princes in Towers".

I stället för Roísín Murphy... Syreeta

Att produktionen på "Overpowered" var en onödigt hårt vävd puppa inser man när man hör samma låtar på Roísín Murphys nya livealbum (pressat i 1 500 ex inför hennes innevarande Englandsturné; går i bästa fall fortfarande att beställa härifrån) – det är ju ett band som spelar, rentav improviserar, tänjer på toner som över huvud taget inte existerade i studion. Och när jag hör det besinningslösa groovandet i "Let Me Know" öppnar sig en sån där märklig associationsbana som jag så ofta upplever med musik: en väg lyses upp som av en ledstjärna, eller blixtrande nervsynaps, och jag måste släppa allt och följa efter, rakt in i skivsamlingen, den här gången är det minnet av förstaspåret på en gammal disco-LP med Sylvia Striplin… som visar sig inte alls låta som Roísín Murphy-låten.
Men när jag passar på att rippa vinylen och lägga in i iTunes scrollar jag av en slump vidare från Sylvia till Syreeta och klickar i gång hennes "Keep Him Like He Is". Sällsynt sexig easy listening. Och hur genialt texttemat skänker tröst åt både den manliga och kvinnliga lyssnaren, varhelst i relationens tidsaxel de befinner sig.

Att hitta tillbaka till Roísín Murphy från Syreeta blir desto svårare. Hör bara:

Sommaren 1977 tar aldrig slut

När jag valde mitt mobilnummer var det självklart att det skulle sluta på "1977". Jag kan bli helt knäsvag och varm av allt som kommer från, återskapar eller över huvud taget får mig att tänka på sommaren 1977 – från Fleetwood Macs "Rumours" till Spike Lees "Summer of Sam". Det var sommaren då disco och punk kortslöt blixtar rakt genom hela min kropp men då jag ändå, samtidigt, 13 år gammal, förstod att köpa "Aja" med Steely Dan; då jag blev med i mitt första band och för första gången förklarade min kärlek till en ointresserad tjej (och när hon inte svarade på min lapp – jag var en skritftlig person redan då – skrev jag snabbt en ny lapp med annorlunda handstil där jag låtsades vara min kompis Peder som bad om ursäkt för att han låtsas fråga om chans i mitt namn).
Första gången jag kände mig riktigt nostalgisk inför 1977 var när jag bara några få år senare, på gymnasiet, sannolikt 1982, hade ett fast DJ-gig på ett lokalt legendariskt, enligt alla andra måttstockar patetiskt, disco i Visby, Rock'n, och varvade glammig postpunk (gud vad jag hamrade in Psychedelic Furs "Love My Way" och Simple Minds "Glittering Prize" i stenväggarna det året) med rena discokvällar – mycket T.K. och Salsoul ur en skivback som bara stod där i båset utan ägare, men som helt enkelt blev min, och varenda gång dunkade jag ut en och samma låt med min första stora discokärlek jämte Chic och Donna Summer: Peter Brown. Jag älskade den romantiska tanken på hur han spelade in hela sin debut-LP "Fantasy Love Affair" i sin egen lägenhet, sommaren 1977, med öppna fönster och trafikljud utanför. Första gången jag läste om det, eller om det var Mats Nileskär som berättade det i radion, bör ha varit 1978 och jag låg på gästsängen hos min mormor och morfar i Bromma, där jag ofta övernattade i tidiga tonåren under mina skivköparresor från Gotland. Morföräldrarna hade alltid fönstret öppet och jag har aldrig hört ett vackrare urbant trafikljud än det jag brukade höra då, från Tranebergsbron och från tunnelbanan och spårvagnen nere vid Alvik station. Jag köpte två Brown-skivor direkt, LP:n och en maxi.
Låten jag spelade på Rock'n fyra år senare – alltid, alltid; trots att ingen dansade – var "It's True What They Say About Love", en av mina all-time-favoritlåtar, lite Rupert Holmes, lite Todd, så snygg, så varm, så oerhört mycket mindre disco än resten av albumet och så förevigt 1977. Hela LP:n är en sån där ovärderlig diamant i min hylla som gör att jag alltid ger upp mina försök att sälja ut alla mina skivor. Bara omslaget är så mycket 1977 för mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen, med frågan »Do you wanna get funky with me?« och tjejen som Brown själv plåtade, efter att ha börjat fotografera folk i huset mitt emot hans lägenhet (cd-återutgivningen som finns ute nu har ett annat omslag som jag tycker verkar taget från samma fotosession som hans andra LP).
Peter Brown skrev förresten "Material Girl" åt Madonna samma år som jag bläddrade bland hans äldre T.K.-singlar i DJ-båset på Rock'n.
Oj, nya gamla minnen börjar muttra i bakhuvudet nu medan jag skriver – hur bröderna Kedja, tre krullhåriga klubbentreprenörer med karatebälten, "lanserade" mina discokvällar genom att sätta upp affischer på mitt eget gymnasium med texten "DJ from London". De hittade på ett engelskt namn åt mig också, minns inte vilket, Charlie TeeKay? Det var så genomkorkat alltihop eftersom alla som gick på deras disco visste att DJ:n var den där långskånken Häglund i klass S2.

Men nu måste ni lyssna på "It's True What They Say About Love", om ni inte gjort det förut:

Alisons farfar

Jag har blivit lite överrumplad av SVT:s "Mia och Klara", hade aldrig hört dem på radion utan tittade först med ett halvt öga och ett fullt bagage av fördomar, men fastnade snabbt och blev förälskad. Men i bakhuvudet svällde en tanke som störde tittandet – mellan varje scen tonade några instrumentala takter ur Elvis Costellos "Alison" upp, en av mina äldsta och största favoritlåtar, och den fixa idé jag inte kunde släppa var: vilken annan låt är det här? Det är ju inte bara "Alison"! Och jag hade aldrig tidigare tänkt på det, antagligen krävdes det en lösryckt instrumentalpassage för att just denna association skulle börja svälla i skallen…
Efter en hel del irriterat slitande i skivsamlingen (ungefär som man nästan kan skrapa sönder huden om det kliar tillräckligt mycket) fann jag fragmentet jag intuitivt hade fått i skallen:
Inledningen av Dobie Grays "Drift Away", Reggie Youngs karakteristiska gitarrböj precis innan sången kommer in.
De där undersköna lovarna som John McFee slår med sin gitarr i "Alison" är ett litet plagiat av vad Reggie Young gör där; jag kan tänka mig att inledningen på Costellos sångmelodi fick Young att associera till Grays hitlåt.

21 de Outubro de 2007

Fusionsjazz är en genre skydd av de flesta jag känner. Ibland hittar den in ändå, som när Massive Attack samplade Billy Cobham, eller som när Gilles Peterson i ett mycket tidigt nummer av Straight No Chaser adderade senaste Jean-Luc Ponty på en playlist.
Och ska man få oinvigda (ointresserade) att hitta in så måste man börja i Straight No Chaser-land; i Brasilien. Att fusion där är hur stort som helst är inte så konstigt med tanke på hur teoretiskt sofistikerad och musiker-slick bossan är, hur många harmoniella beröringspunkter den har med fusionsjazz och hur många brasilianska musiker som har en fot i vardera genren (och ofta finns det inte ens någon tydlig genregräns mellan bossa och fusion).
En av mina brasilianska fusionfavoriter är LP:n "Outubro" med Azymuth, deras fjärde, från 1980, precis på gränsen mellan deras brasilianska och amerikanska karriärer – trions latinfunkjazz passade fantastiskt i Los Angeles och jag gillar hela deras 1980-tal, men det finns en speciell laddning på "Outubro", en luftfuktig Rio-urbanitet där kaskaderna av ljus tycks komma inte bara från neonskyltar och solkatter i modernistiskt arkitektglas utan från skyfallsblixtar och solspeglar i regnskogen.

Lyssna på titelspåret, men fokusera inte på den ogenerat genomskärande huvudsyntmelodin utan på hela ljudet, på klangglittret av elektroniska keyboards med en stomme av skälvande elpiano. Hör också hur det rytmiska arret – när hela trumsetet väl är i rörelse – undviker att etablera ett komp utan i stället liksom jublar in, celebrerar, varje ackordbyte.

Soundtrack till ett bestånd av ytterrockar

Tír na nÓg brukade beskrivas som ett irländskt Simon & Garfunkel, själva sa de sig vara influerade av The Incredible String Band. För min del fungerar ingen av de referenserna (men möjligen Pentangle), däremot tänkte jag direkt på Tír na nÓg som referens till James Yorkston and the Athletes, när de dök upp för fem, sex år sedan.
James Yorkston sammanfattar emellertid problemet jag har med alldleles för mycket av all ny musik jag initialt intresserar mig för. När jag inte längre är debutalbumsbedårad och när både andra och tredje albumet passerat inser jag att där inte finns en enda låt som är i närheten av de äldre referenserna.

Det är, med andra ord, signifikativt att jag så gott som varje höst, precis när kölden börjar komma och jag ser över mitt bestånd av ytterrockar, aldrig nånsin spelar någon av James Yorkston hyfsat vackra hösthymner, men så gott som alltid plockar fram min Tír na nÓg-favorit, "Mariner Blues" från 1971.

Syrinx får genren justerad

På tal om Ramases: Det irriterar mig rätt mycket att Ramases (i likhet med så mycket annan unik musik från samma tidsperiod: Syrinx, Ora, Touch) i den hysteriskt genre-inskränkta mp3-blogosfären kallas "proto-prog". Värst är när proggrockbloggarna mäter allt i hur mycket man kan härröra Genesis eller italiensk symfrock på skivor från 1967 – och hur de beklagar när soundet blir alltför tidstypiskt psykedeliskt, eller poppigt, men jublar åt virtuosa keyboardister. Och detta alltså gällande skivor som inte har mer gemensamt med Genesis än vad Christopher Hitchens har med jultomten.
Att kalla en massa briljant sextiotalistisk konstpop för "proto-prog" bara för att där fanns influenser från klassisk musik samt tonarts- och taktbyten är väl ungefär detsamma som att kalla hela 68-rörelsen för "proto-kapitalism" bara för att några vänsterprotesterande 40-talister sedermera blev bank- och styrelsemän.

Lyssna på undersköna "Hollywood Dream Trip" från debut-LP:n med Syrinx från 1970 (omslaget ovan föreställer uppföljaren från året efter, vilket jag valde i stället på grund av gruppbilden, som en gång gjorde nästan lika stort intryck på mig som "Marquee Moon"-fotot av Television). Proto-prog?!? Snarare något Yellow Magic Orchestra kunnat haft i skivbacken när de började.

Ramla baklänges med Ramases

Det är aldrig långt från Al Kooper till Van Dyke Parks. Det är tämligen typiskt för mitt musiklyssnande att jag efter en vecka med Kooper-kuriositeter fastnar på "P" som i Parks i iTunes-biblioteket. Den här gången gled jag emellertid vidare mot "R", för att fastna i underbara Ramases, den engelske popmystikern som är mest känd för debut-LP:n "Space Hymns" 1971 – men uppföljaren "Glass Top Coffin" från 1975 är betydligt bättre, och en skiva jag aldrig upphör att fascineras av.
Van Dyke Parks har egentligen inte det minsta med den att göra. Ändå är det alltid honom jag tänker på när jag lyssnar på det makalösa inledningsspåret "Golden Landing". När jag plockade upp skivan igen häromdan smög även Debbie Wisemans skräckinjagande ledtema till sommarens BBC-serie "Jekyll" in som referens, under de första två minuternas isande skräckstämning. Därefter kastar sig låten in, som genom en portal, till Van Dyke Parks-land, med romantiska filmstråkar av Londonsymfonikerna och en stor kör som låter precis som när Van Dyke Parks gör sin patenterade americana av gamla Judy Garland-minnen… Det är så stort, och så skräckinjagande vackert.
Samtidigt är det ett lite svårhanterligt stycke, rent mentalt, när man älskar själva kontrasten mellan låtens två satser – kontrasten i sig, själva portalhoppet, utgörs ju bara av några få skälvande sekunder. Hur lyssnar man på en kontrast?
Häri ligger något av det mest spännande med musikupplevelser: det man hör för stunden studsar ständigt mot äldre ljudminnen. Och när jag kommit igenom portalen mot Judy Garland-land i "Golden Landing" öppnar sig rena kontrapunktshimlen, där de nya, ljusare ljudintrycken studsar mot ekot av de nyss avverkade, på förra sidan portalen: körens och orkesterns melodiösa skönhet mot de skrämmande klangskuggorna strax innan, vilka ligger kvar som en hotfull fond i fyra minuter och förhindrar skönheten att bli dekorativ idyll.
Orkesterpartituret skrevs av Rob Young, Londons egen Van Dyke Parks under första halvan av 1970-talet.
Ramases själv försvann efter LP-inspelningen, det sägs att han begick självmord i hemstaden Felixstowe i Suffolk 20 år senare.

Hör "Golden Landing" här:

Bröllopsdag med Bob

Min Appaloosa-revival förra veckan öppnade en dörr som jag alltid har svårt att stänga efter mig. Den in till Al Koopers ljudvärld.
Al Koopers namn på skivomslaget – jag köper.
Som så många andra upptäckte jag Al Kooper på allvar via "Blonde on Blonde", sen fördjupade jag mig ända bort mot obskyriteter som Appaloosa, men till slut – när någon frågar mig om min absoluta Kooper-favorit – hamnar jag ändå hos Bob Dylan.
Fast i LP:n "New Morning" från 1970. Den har några irriterande svaga spår, som den där bedrövliga bluesen jag alltid glömmer namnet på (och kanske den låt jag hoppat över flest gånger på ett album), men oj vad jag älskar höjdpunkterna. Som "Day of the Locusts", dess både bibliska och biologiska intensitet.
Min största Al Kooper-stund är emellertid "Sign on the Window", även om jag har svårt att förklara varför. Men den bär Koopers märke i gospel-arret, det tvärenkla pianospelet och den där underbara melodin som tar sticket tillbaka till refrängen utan att jag nånsin listat ut om jag haft rätt i mitt antagande att det är en flöjt som oktaverar med orgeln.
Ironiskt nog är det Dylan, inte Kooper, som spelar pianot just i den låten, och givetvis är det Bob Johnston, inte Kooper, som producerat.
Och jag är inte den som går till litteraturen i sådana här fall. Jag menar, jag är en sån som äger Ian MacDonalds berömda Beatles-bok utan att ha läst en rad i den. Någonstans kanske det står om Koopers inflytande på just "Sign on the Window", men jag behöver inte veta.
Jag hör för fan att hela låten är insvept i hans anda.
Dessutom sjunger Dylan så skarpt, så skönt. Detta är sången att slänga i ansiktet på den som påstår att Dylan inte kan sjunga.
Och texten, en av hans mest outgrundligt vackra. Första versens uppräkning av skyltar, andra versens cyniska Brighton Girl-historia, stickets dramatiska regn över Main Street och Dylans huttrande "hope it don't sleet", innan slutversens halvt uppgivna, halvt hoppfulla, konstaterande att villatomt, fru, några ungar samt forellfiske är vad allt handlar om.

Moa och jag vakade in vår sjunde bröllopsdag igår kväll, vi lyssnade på "Sign on the Window". Story of our lives.

John Compton, John Updike

"Everything would be so nice and easy, only if I could be with you bi-weekly…"
För den oinvigde, för den som går i gång på helt ny musik som hyllas av kritiker fast den bara låter som en blek, klantig kopia av Appaloosa, är det ofta chockerande att musik kunde låta så här 1969:
Modesnygg melodiös barockpop med avantgarde-instrumentala inpass, orkestreringar som är både easy listening och americana, elektroniska prepareringar som många tror uppfanns när någon formulerade ordet "folktronica" första gången, plötsliga urbana texter och lounge-effekter mitt i en dröm om ett lantligt studio-utopia…
Låtskrivaren och sångaren John Compton var bara 19 år, här. De första låtarna skrev han med cellokillen i bandet när de var 17, gick på internatskola och fascinerades av hur Beatles och Stones tog in klassisk musik i framför allt stråkarrangemangsform.
Men deras LP, en av mina favoriter bland Al Koopers produktioner, är så mycket mer snygg storstad än Stones, den ekar av Jimmy Webb och låter mest av allt som en halvläst John Updike-pocket kvarglömd i en hotellbar… som en nittonåring som plockat "Marry Me" ur mammas bokhylla och fantiserat om vuxen medelklassalienation i väntan på att bandkompisarna ska dyka upp.
Just nu, för att få ut bara lite fri egentid ur en helg som varit överfull av familjeprojekt och extraknäcksdeadlines, lyssnar jag alltså på "Bi-Weekly", arrangerad av Laura Nyro-producenten Charlie Calello men totalt kontrollerad av Comptons varma vision av halvvuxen kärlek. Tror jag ska lyssna lite på John Comptons solo-LP "To Luna" också, från 1971-72 nånting, som låter som han klivit raktigenom Updike-boken och kommit ut på bohemlandet på riktigt. Dock utan att ta av sig solglasögonen han köpt på Manhattan.
Två helt sagolika skivor, som båda fått cd-releaser rätt nyligen.

Lyssna på "Bi-Weekly" här:

Treminutersmästerverk

Min son tragglar vidare med sin Grieg-vals tills jag inser att han inte tragglar längre. Fingrarnas tryck har lättat lite från tangenterna, det börjar helt enkelt låta lite Chopin, och jag rotar fram Artur Rubinstein-Chopin-boxen för att lägga in den i hans rum, men så ändrar jag mig och tar fram en dubbel-cd med Earl Wilds nocturne-inspelningar i stället.
På väg ner igen, i trappan, när jag ser hösten ligga alldeles omslingrande utanför vardagsrumsfönstren, och min son hukad vid flygeln mitt på golvet, kliver jag nästan rakt in i en annan höst, den för sex år sedan.
Det var hösten när springet i benen förtvinade hos min son, och han var hemma från skolan i tre månader på grund av en olidlig magsmärta som senare visade sig vara virusrelaterad. Han var nio år och hade precis börjat spela bordtennis, precis varit med i sin första turnering, när magsmärtorna blev för svåra. Jag minns sista pingisträningen, hans livs sista, när han så tappert ville spela ("bara lite") men fick ge sig efter 20 minuter.
Sedan följde många långa veckor då han inte kunde göra något fysiskt aktivt. Tills den där hösthelgen, som kommer tillbaka i minnet i dag: plötsligt tog han på sig jackan och hängde med sin storasyster ut.
Oroligt följde jag dem från fönstret, beredd att han när som helst skulle ta sig för magen, börja ta små babysteg igen, ge upp.
I stället sluggade han sig fram genom de blöta snåren och rusade ner på gräsplanen med fotbollen.
Samtidigt som det rann lite i ögonvrårna blev jag blev medveten om musiken i rummet: Earl Wild hade spelat sig fram till adagio-satsen i Ernst von Dohnányis pianokvintett i c-moll från 1902. Ett Brahms-klingande tonårsverk jag aldrig hade rubbats emotionellt av förut. Inte som den senare pianokonserten eller min favorit bland Dohnányi-tolkningar, "Variations on a Nursery Tune" på Decca; även den med Earl Wild; och med New York-filharmonikerna dirigerade av kompositörens sonson Christoph; inspelad kort tid efter Dohnányis död 1960.
Men nu såg jag min son därute, alltjämt springande, och Earl Wild plöjde upp mina tårkanaler tills jag var redo att ranka Dohnányis ungdomsentusiastiska opus 1 bland de främsta debutverk som gjorts. Därtill i en rätt härlig inspelning med förstärkta stråkstämmor av American String Orchestra (inklusive Wilds lilla favoritgrepp med en adderad bas). För plötsligt var det barnets sprängkraft som hördes hos Dohnányi, en rak och osockrad lidelse inför livet.
Och precis som börjat bli fallet hos senare års Alfred Brendel var det den erfarne åldermannens lek med ungdomskällan jag hörde hos den då, för sex höstar sedan, 85-årige Earl Wild.
Inte undra på att jag under hela hösten och vintern det året spelade Wilds lika lekande lätta Chopin-nocturner, det där kompletta dubbelalbumet som är så bisarrt förpackat, med denne charmante gay-ikon, vithårig, smokingklädd och sedvanligt proffsleende – paddlande i en kajak under månsken..!
När min son om en liten stund kommer att känna sig färdig med Grieg-övandet ska jag be honom gå upp och lägga in Chopins nocturner i sin iPod, där han och jag tillsammans samlar treminutersmästerverk. Chopin bredvid The Coral bredvid Tomorrow bredvid Arctic Monkeys.

Bortom Eno: Cluster, Laraaji, Budd

Såg ett av BBC:s "Arena"-kulturprogram igår kväll och fastnade i signaturmusiken: tio sekunder ur Brian Enos "Another Green World". Kunde inte koncentrera mig på programinnehållet (som polemiserade med en gammal Truffaut-sågning av brittisk film mellan 1940 och 1960) utan stod i stället snart huvudstupa i den del av skivsamlingen som rymmer Brian Enos sena 1970-, tidiga 80-tal.
Som många andra i min generation ägde jag länge bara volym 1 och 4 i "Ambient"-serien.
Man hade upptäckt Roxy Music lite lätt i efterskott, man hade "Low" och "Heroes" förstås, och att han producerat Devos debut och Talking Heads "Remain in Light" gjorde honom viktig i våra new wave-ögon. Men i stället för att fråga sig vad han verkligen höll på med betraktade man honom – rastlös tonåring som man var – som en i mängden "artister" man ständigt följde eller upptäckte.
Därför hade man bara volym 1 och 4 i "Ambient"-serien. Jag älskade de skivorna, låg ofta utsträckt och nedsläckt och njöt av "Music For Airports", men jag betraktade dem som ytterligare ett par av Enos "soloplattor". Man var så fixerad vid "artister", på ett så linjärt sätt – hur kunde jag missa att Eno i flera år hade jobbat annorlunda, konceptuellt och flytande, både vad gäller idéer, metoder och medmusiker?
Igår kväll lyssnade jag igenom tvåan och trean i "Ambient"-serien, Harold Budds "The Plateux of Mirror" och Laraajis "Days of Radiance". Inser att detta var Budds bästa stund, och Laraaji-LP:n känns överlägsen alla Bill Laswells dussintals hybridkulturalbum jag senare samlade på mig.
Hann också igenom det Eno gjorde i bakgrunden till Bowie-plattorna i Berlin, det jag inte förstod att ta reda på förrän åratal efteråt: "Cluster & Eno"; "After the Heat" med Moebius och Roedelius från Cluster. Märkligt vad modernt det fortfarande låter.
Överst i ska-snart-lyssna-igen-högen just nu: Clusters fyra första.

Gibbons, om Gould själv får välja

Det blir lite för mycket Goldbergvariationer när man pratar om och lyssnar på Glenn Gould. Och för lite tidig barock, för lite Orlando Gibbons, som ju var Goulds egen favoritkompositör. Jag kan just nu inte sluta spela albumet med Goulds favorit-Gibbons-stycken, det som är kompletterat med lite William Byrd och Sweelinck.
Men jag har bestämt mig för vad jag vill lyssna på under kvällsjobbandet, snart, som förlängd dinner music: Ton Koopmans samlade Sweelinck-boxset på lågintensiv volym.

Evigheterna som varit

Det riktigt stora med de skivsamlarinriktade mp3-bloggarna är inte alla fynd man kan göra, utan att man får en helt ny vidbild av tidigare musikaliska skeenden. För 20 år sen trodde man sig ha nästan totalkoll på, låt säga, 1960-talets garagerock och psykedelia om man, utöver grundkursen Nuggets, även "prenumererade" på Pebbles-serien och Bam Carusos brittiska motsvarighet. Men när en hel värld av uppkopplade nördar lägger ut sina skivsamlingar på nätet skapas ett superarkiv där t ex Pebbles framstår som en arkivmapp bland oräkneliga andra.
Och samma sak med acid folk-eran och dess förgreningar mellan psych, folkrock och Canterbury; samma sak med hur soul-superarkivet på nätet gör epitetet "Northern" verkningslöst och i stället utnyttjar alla väderstreck.
Bästa mp3-bloggen just nu är Loronix, bara brasilianskt, och allt oftare i lossless flac-format.

Lyssnar på Asylum Choir...

...och fick plötsligt för mig att snabbt nedteckna konturerna av denna skruttiga itunes-halvtimme av mitt liv.
För tio minuter sen hade jag fortfarande inte en tanke på att skapa en personlig blogg, men det var då.
Eller, personlig och personlig. Här kommer jag endast att skriva om musik, och jag kommer inte ens att skriva särskilt personligt, snarare bara anteckna vad jag lyssnar på, och försöka skapa nåt slags stenografisk bild av ett subjektivt audio-universum där även mina egna musikprojekt, från Biljardakademien till Star Musical, får ett enkelt inrett hem.
Grejer som gått i dag, medan jag surfat, städat, diskat, fixat mat och läst: Asylum Choir II (Leon Russells BWO-prototyp?), Thin Lizzy, en lååång Stephen Stills-playlist (adderade den första live-LP:n samt Manassas-dubbeln häromdan), Artful Dodger från 1975, hela Mr Vegas "Hot it up", Catherine Howe, Deodato, M.I.A., Ted Lucas, Cluster & Eno, min sons tragglande med en Edvard Grieg-vals på piano, Sweelinck i Ton Koopmans respektive Glenn Goulds händer samt en Flo & Eddie som jag spelat upprepade gånger av det enda skälet att jag inte kan bestämma mig för om den "har nåt" eller inte.