Fusionsjazz är en genre skydd av de flesta jag känner. Ibland hittar den in ändå, som när Massive Attack samplade Billy Cobham, eller som när Gilles Peterson i ett mycket tidigt nummer av Straight No Chaser adderade senaste Jean-Luc Ponty på en playlist.
Och ska man få oinvigda (ointresserade) att hitta in så måste man börja i Straight No Chaser-land; i Brasilien. Att fusion där är hur stort som helst är inte så konstigt med tanke på hur teoretiskt sofistikerad och musiker-slick bossan är, hur många harmoniella beröringspunkter den har med fusionsjazz och hur många brasilianska musiker som har en fot i vardera genren (och ofta finns det inte ens någon tydlig genregräns mellan bossa och fusion).
En av mina brasilianska fusionfavoriter är LP:n "Outubro" med Azymuth, deras fjärde, från 1980, precis på gränsen mellan deras brasilianska och amerikanska karriärer – trions latinfunkjazz passade fantastiskt i Los Angeles och jag gillar hela deras 1980-tal, men det finns en speciell laddning på "Outubro", en luftfuktig Rio-urbanitet där kaskaderna av ljus tycks komma inte bara från neonskyltar och solkatter i modernistiskt arkitektglas utan från skyfallsblixtar och solspeglar i regnskogen.
Lyssna på titelspåret, men fokusera inte på den ogenerat genomskärande huvudsyntmelodin utan på hela ljudet, på klangglittret av elektroniska keyboards med en stomme av skälvande elpiano. Hör också hur det rytmiska arret – när hela trumsetet väl är i rörelse – undviker att etablera ett komp utan i stället liksom jublar in, celebrerar, varje ackordbyte.
1 kommentar:
Kjell, det här var precis det jag letat efter och hoppats på men inte hittat under lång tids letande, från mer eller mindre muggiga mastercuts-cd på 90-talet och sen vidare, efter något som var klanger mer än "beats" och "grooves". Det låter otroligt modernt och vackert, och så vackert beskrivet.
Skicka en kommentar