En helkvällslång lördagsmiddag, jag måste gå på toaletten, lätt rusig. Ler lite för mig själv, eller fnittrar, åt något som just blev sagt därinne kring matbordet, tvättar händerna, släcker efter mig och går tillbaka till bordet igen.
Synen som möter mig fyller mig med ändlös värme och tacksamhet.
Min fru, mina tre barn, ett stökigt bord med dessertdisk, kaffe, tryffelbitar, godis, lite lite whisky, cd-skivor, målarpennor. Min femåring har en ritlek med min femtonåring, nittonåringen pratar relationsproblem med trettionioåringen. Jag slår mig ner igen, hoppar in i ritleken, hoppar in i de stora tonårskärleksfrågorna, vi roterar, alla pratar med alla, vi är fem stycken och det känns som det kan vara vi fem för alltid. Vilket det ju på sätt och vis kommer att vara, men just vi fem i just den här stunden som aldrig tar slut, dessertdisken behöver aldrig bli diskad, blyertsen i ritleken kan vara ett slags evighetsblyerts.
Skivorna vi spelar: "Sandinista", Beethoven-septetter, Thin Lizzys "Jailbreak", "Rhinestone Cowboy", The Three Suns… inget som känns intressant att lägga ut mp3-lyssning på här (jag menar, "Purple Rain"?)… men så sätter femtonårigen på en låt jag visade honom för ett par år sen, och som jag glömt att han gått i gång på, och som visar sig vara en av hans mest spelade i mp3-spelaren. En låt jag själv gick i gång på när jag hörde den första gången, i ungefär samma ålder som han:
The Rich Kids, "Ghosts of Princes in Towers".
4 kommentarer:
Den här plattan är en av de som jag haft i flera omgångar - köpt, sålt, köpt, sålt... Det får kanske bli en tredje vända. När skriver dunågot om Tonto´'s Expanding Headband? Är Beaver & Krause något att ha egentligen? Och är inte Arvo Pärt lysande musik till Gus van Sant's Gerry?
Jag älskar Beaver & Krause! Får genast lust att ta fram skivorna för första gången på åratal.
Och Arvo Pärt har väl aldrig låtit bättre än under förstakvarten av Gerry.
Det är väl Gandharva man borde skaffa först? Måste droppa några skivtitlar till: Uncle Meat, Weasels ripped my flesh, Burnt weeny sandwich. Japp, har blivit Zappa-fan plötsligt. Det krävdes mod, men det här är helt fantastiska grejer, från åren innan det spårade ur fullständigt med kiss & bajs trams.
Har själv, MYCKET sent omsider, börjat med Zappa. Men jag är bara i början av Mothers-diskografin. Går helt enkelt i kronologisk ordning framifrån – får väl se när det tar stopp...
Skicka en kommentar