...består av en enda låt, i en mycket specifik inspelning: "That's Not My Name" med The Ting Tings, live på BBC i förra veckan. (Jag orkar inte sitta och rangordna alla skivor jag gillat i år, bara att kolla upp om de kom i år eller förra året skulle ta alldeles för lång tid – tidsperspektivet är det första som sviktar när man passerat 40.)
Men jag skulle aldrig välja The Ting Tings till Årets Nånting Alls om jag bara utgått från debutsingeln. Den är bra, men att den säger märkvärdigt lite om Salford-duons exceptionella coolhet och talang insåg jag när jag såg dem framföra "That's Not My Name" i "Later with Jools Holland" i fredags kväll.
Först imponerades jag av att de kunde posera så maximalt utan att det kändes sökt. Jag har annars numera obehagligt svårt med unga posörer, en konsekvens av att man inte bara hört utan även sett allt förut.
Men Jules och Katies poser var sensationellt synkroniserade med vad de åstadkom musikaliskt. Katies efterhand alltmer extatiska hoppande med håret hängande över mikrofonen, Jules hypermusikaliska hårdbankande all over the place med en perfekt passion synlig i blicken bakom de precist bruntonade solglasögonen.
Det var hängivenheten som knäckte mig först. Men samtidigt lät låten så mycket större än på singel, trumljudet och sången dominerade stort över den förinspelade bas-/gitarr-strukturen och singeln kändes plötsligt ytterst felproducerad. Ett intryck som växte i takt med låtens fyra furiösa live-minuter.
För singelversionen växer ju aldrig. Allt ligger lagom framlyft i ljudbilden tills det lika prydligt fejdat ut. I liveversionen hos Jools går den ut så mycket hårdare från början, men det är ändå inte förrän under sista tredjedelen det verkligen lyfter – efter sticket där Katie introducerar den eteriska bakgrundsmelodin som sedan ligger kvar under crescendot.
Och det är Jules som gör jobbet där: byter takt och tempo två gånger under sista minuten, med maximal glädjeruseffekt. Först vid 3,24, sen en gång till vid 3,51.
Lyssna inte på den här inspelningen i datorhögtalarna, den kräver bas och botten. Och var beredd på att det lyfter rejält på spurtrakan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar