När kan man få blogga om en guilty pleasure igen utan att känna sig manad att halvdistansera sig från själva uttrycket? (Bara ännu ett exempel – jämte Braff/Hemingway/Talese-barnsligheterna – på att tidningen Rodeo, trots alla goda skribenter och intentioner, är ytterst skadlig och bör läsas med fragmentarisk försiktighet.)
En vanlig guilty pleasure för många, som jag inte delar, är väl att kolla på "Idol". Men jag äger skivor av Michael Bublé, som (läser jag på wikipedia) är ett stort namn i "Idol"-sammanhang. Inte för att han varit med i "American Idol" (eller har han det?), utan för att hans låtar tydligen är populära coverval bland deltagarna.
Well, min guilty pleasure är inte Bublé i sig utan producenten och låtskrivaren David Foster, som jag följt med avsmaksförtjusning ända sen... ja, jag skulle vilja säga Skylark-åren men "St Elmo's Fire"-soundtracket är väl närmare sanningen.
Just Foster är urtypen av guilty pleasure: det finns helt enkelt fog för att man känner sig skamsen när man ägnar många av hans skivor – "Bodyguard"-soundtracket, till exempel; eller The Corrs debut-CD – alltför noggrann uppmärksamhet.
Men Foster har också gjort grejer som förtjänar pleasure utan guilt, och som i några sällsynta fall rentav förtjänar att placeras i den stora amerikanska sångboken.
"Grown-Up Christmas List" skulle ha kunnat vara av Sammy Cahn. Fosters egen originalversion med Natalie Cole från 1990 har ingen vidare uthärdlig ljudbild – den uppdaterade produktionen Foster gjorde för Michael Bublés tolkning, från dennes några år gamla jul-EP, fungerar bättre i dag. Men jag hade gärna kombinerat denna produktion med Cole i stället för Bublé.
3 kommentarer:
Det hela handlar ju om hur man vill definiera "guilty pleasures". Som nåt man gillar som man själv egentligen inte vill gilla eller som nåt man själv gillar som man inte vill att andra ska veta att man gillar, som inte anses "fint". Själv bryr jag mig bara om det förstnämnda, om nåt. Det handlar mer om en inre psykologi.
Helt oavsett det så älskar jag också Guaraldis Peanuts-musik. Och Rich Kids, inklusive det snygga Rocking Russian-omslaget.
I mitt fall handlar det om oftast om en kombination av båda, men där den senare varianten kastats om så att jag i det närmaste vill skryta om min guilty pleasure. 1980-talets Utopia var en av mina första sådana. Och av liknande skäl skrev jag stort och småextatiskt om Foreigner på AB:s popsida för 20 år sen.
Faktum är väl att jag hyllade Glorious Bankrobbers i samma tidning, av samma (fast svagare) skäl. Varje gång jag träffat gitarristen i Komeda har han anklagat mig för att ha stulit både pengar och tid av honom, han köpte nämligen GB:s LP på grund av mig.
Jag antar att jag är guilty, men det är ingen större pleasure, vad gäller GB. Men jag var bara med ett halvår och de blev, om jag nu får trösta mig själv med det, bara ännu värre sen. I början fanns en del melodiösa ambitioner som sen jag fick kicken ersattes av riffrockande med gonzotexter. Fast jag misstänker att det var då du skrev om dom, jag minns inte.
Och ja, det är som en slags Tourettes. Man vill gärna hävda sina guilty pleasures, trots att man vet att man inte borde eftersom de inte är socialt accepterade. Sorry om jag appropierar diagnosen Tourettes här.
Grejen är ju att man är så trött på alla slentrianåsikter om vad som är okej och vad som inte är okej, om vad som får räknas som bra och vad som ska ses ned på. Och när man läser om grejer som den där Clashhyllningen det stod om i DN vill man inte gilla Clash.
Skicka en kommentar