Min Appaloosa-revival förra veckan öppnade en dörr som jag alltid har svårt att stänga efter mig. Den in till Al Koopers ljudvärld.
Al Koopers namn på skivomslaget – jag köper.
Som så många andra upptäckte jag Al Kooper på allvar via "Blonde on Blonde", sen fördjupade jag mig ända bort mot obskyriteter som Appaloosa, men till slut – när någon frågar mig om min absoluta Kooper-favorit – hamnar jag ändå hos Bob Dylan.
Fast i LP:n "New Morning" från 1970. Den har några irriterande svaga spår, som den där bedrövliga bluesen jag alltid glömmer namnet på (och kanske den låt jag hoppat över flest gånger på ett album), men oj vad jag älskar höjdpunkterna. Som "Day of the Locusts", dess både bibliska och biologiska intensitet.
Min största Al Kooper-stund är emellertid "Sign on the Window", även om jag har svårt att förklara varför. Men den bär Koopers märke i gospel-arret, det tvärenkla pianospelet och den där underbara melodin som tar sticket tillbaka till refrängen utan att jag nånsin listat ut om jag haft rätt i mitt antagande att det är en flöjt som oktaverar med orgeln.
Ironiskt nog är det Dylan, inte Kooper, som spelar pianot just i den låten, och givetvis är det Bob Johnston, inte Kooper, som producerat.
Och jag är inte den som går till litteraturen i sådana här fall. Jag menar, jag är en sån som äger Ian MacDonalds berömda Beatles-bok utan att ha läst en rad i den. Någonstans kanske det står om Koopers inflytande på just "Sign on the Window", men jag behöver inte veta.
Jag hör för fan att hela låten är insvept i hans anda.
Dessutom sjunger Dylan så skarpt, så skönt. Detta är sången att slänga i ansiktet på den som påstår att Dylan inte kan sjunga.
Och texten, en av hans mest outgrundligt vackra. Första versens uppräkning av skyltar, andra versens cyniska Brighton Girl-historia, stickets dramatiska regn över Main Street och Dylans huttrande "hope it don't sleet", innan slutversens halvt uppgivna, halvt hoppfulla, konstaterande att villatomt, fru, några ungar samt forellfiske är vad allt handlar om.
Moa och jag vakade in vår sjunde bröllopsdag igår kväll, vi lyssnade på "Sign on the Window". Story of our lives.
4 kommentarer:
Lite Tea for the Tillerman över den. Har precis beställt New Morning, tack för tipset om en lite "bortglömd" Dylan.
Började lyssna på Dylan 1973 - sju år gammal - när jag fick "New Morning" av mor i present. Har sedan dess haft Dylan som ledstjärna och vän i 34 år. Men fortfarande är "Day Of The Locusts" favoritlåten!
/T Ernst
Det är en fin låt. Men att säga "Detta är sången att slänga i ansiktet på den som påstår att Dylan inte kan sjunga." Är inte det lite knasigt? Jag menar, bara för att han sjunger ovanligt konventionellt? Då missar man ju lite grejen med vad det är som gör Bob Dylan till en så stor sångare.
Han sjunger så oerhört vackert här. Han sjunger ut, långa toner, han måste göra det när han låter gospelackorden vandra ner från C till G med H i basen, till F med A i basen... (eller vilken tonart den nu går i) Det är förstås inspirerat av The Band, och i just Dylans fall är det inte "konventionellt", snarare ett stilbrott. Men min mening om att "slänga i ansiktet" var bara ett sätt att skriva att – han sjunger så oerhört vackert här. (Men okej, han träffar lite, lite snett när han går upp i intensitet i sticket. Vilket inte är en "kvalitet", det stör lite.)
Skicka en kommentar