Det är aldrig långt från Al Kooper till Van Dyke Parks. Det är tämligen typiskt för mitt musiklyssnande att jag efter en vecka med Kooper-kuriositeter fastnar på "P" som i Parks i iTunes-biblioteket. Den här gången gled jag emellertid vidare mot "R", för att fastna i underbara Ramases, den engelske popmystikern som är mest känd för debut-LP:n "Space Hymns" 1971 – men uppföljaren "Glass Top Coffin" från 1975 är betydligt bättre, och en skiva jag aldrig upphör att fascineras av.
Van Dyke Parks har egentligen inte det minsta med den att göra. Ändå är det alltid honom jag tänker på när jag lyssnar på det makalösa inledningsspåret "Golden Landing". När jag plockade upp skivan igen häromdan smög även Debbie Wisemans skräckinjagande ledtema till sommarens BBC-serie "Jekyll" in som referens, under de första två minuternas isande skräckstämning. Därefter kastar sig låten in, som genom en portal, till Van Dyke Parks-land, med romantiska filmstråkar av Londonsymfonikerna och en stor kör som låter precis som när Van Dyke Parks gör sin patenterade americana av gamla Judy Garland-minnen… Det är så stort, och så skräckinjagande vackert.
Samtidigt är det ett lite svårhanterligt stycke, rent mentalt, när man älskar själva kontrasten mellan låtens två satser – kontrasten i sig, själva portalhoppet, utgörs ju bara av några få skälvande sekunder. Hur lyssnar man på en kontrast?
Häri ligger något av det mest spännande med musikupplevelser: det man hör för stunden studsar ständigt mot äldre ljudminnen. Och när jag kommit igenom portalen mot Judy Garland-land i "Golden Landing" öppnar sig rena kontrapunktshimlen, där de nya, ljusare ljudintrycken studsar mot ekot av de nyss avverkade, på förra sidan portalen: körens och orkesterns melodiösa skönhet mot de skrämmande klangskuggorna strax innan, vilka ligger kvar som en hotfull fond i fyra minuter och förhindrar skönheten att bli dekorativ idyll.
Orkesterpartituret skrevs av Rob Young, Londons egen Van Dyke Parks under första halvan av 1970-talet.
Ramases själv försvann efter LP-inspelningen, det sägs att han begick självmord i hemstaden Felixstowe i Suffolk 20 år senare.
Hör "Golden Landing" här:
4 kommentarer:
Guuud vad vackert! Precis det där partiet du beskriver som "portalen" när stråkarna ligger kvar och liksom solstrålarna spricker igenom de svarta molnen... Just nu känns det som det är den vackraste musik jag hört på åratal. Tack, tack, tack... Finns Ramases på cd? Har googlat i en timme nu och inte hittat..
/Per Johansson
Mäktig musik, märkligt skivomslag. Jag tyckte det såg ut som en enhörning först, det vita är hornen på ett svart hästhuvud... sen ser jag att det är en gubbe som flyger baklänges i rymden. Ungefär likadant fungerar musiken. Man tror att det är något det sedan inte alls visar sig vara. "Van Dyke Parks"-kören som normalt hade varit hollywood-easy listening kommer i detta sammanhang som en chock istället. Umdrar också om den finns cd-utgiven?
Ramases första, Space Hymns, finns på en australisk cd med hälften av Glass Top Coffin-spåren som bonus. That's it.
Vad gäller omslaget, Stefan – det sägs att Ramases avskydde det och försökte scratcha originalplåtarna på tryckeriet så att den fallande/svävande gubbens huvud skulle likna en rymdhjälm.
En annan beryktad kommunikationsmiss i legenden om Ramases var när han och hans fru skulle släppa första singeln 1968, med låten Quasar One, och skivbolaget hörde fel och skrev Crazy One på omslaget.
Snåla Stockholmsbor kan låna Space hymns på Kulturhusets bibbla.
Skicka en kommentar