Treminutersmästerverk

Min son tragglar vidare med sin Grieg-vals tills jag inser att han inte tragglar längre. Fingrarnas tryck har lättat lite från tangenterna, det börjar helt enkelt låta lite Chopin, och jag rotar fram Artur Rubinstein-Chopin-boxen för att lägga in den i hans rum, men så ändrar jag mig och tar fram en dubbel-cd med Earl Wilds nocturne-inspelningar i stället.
På väg ner igen, i trappan, när jag ser hösten ligga alldeles omslingrande utanför vardagsrumsfönstren, och min son hukad vid flygeln mitt på golvet, kliver jag nästan rakt in i en annan höst, den för sex år sedan.
Det var hösten när springet i benen förtvinade hos min son, och han var hemma från skolan i tre månader på grund av en olidlig magsmärta som senare visade sig vara virusrelaterad. Han var nio år och hade precis börjat spela bordtennis, precis varit med i sin första turnering, när magsmärtorna blev för svåra. Jag minns sista pingisträningen, hans livs sista, när han så tappert ville spela ("bara lite") men fick ge sig efter 20 minuter.
Sedan följde många långa veckor då han inte kunde göra något fysiskt aktivt. Tills den där hösthelgen, som kommer tillbaka i minnet i dag: plötsligt tog han på sig jackan och hängde med sin storasyster ut.
Oroligt följde jag dem från fönstret, beredd att han när som helst skulle ta sig för magen, börja ta små babysteg igen, ge upp.
I stället sluggade han sig fram genom de blöta snåren och rusade ner på gräsplanen med fotbollen.
Samtidigt som det rann lite i ögonvrårna blev jag blev medveten om musiken i rummet: Earl Wild hade spelat sig fram till adagio-satsen i Ernst von Dohnányis pianokvintett i c-moll från 1902. Ett Brahms-klingande tonårsverk jag aldrig hade rubbats emotionellt av förut. Inte som den senare pianokonserten eller min favorit bland Dohnányi-tolkningar, "Variations on a Nursery Tune" på Decca; även den med Earl Wild; och med New York-filharmonikerna dirigerade av kompositörens sonson Christoph; inspelad kort tid efter Dohnányis död 1960.
Men nu såg jag min son därute, alltjämt springande, och Earl Wild plöjde upp mina tårkanaler tills jag var redo att ranka Dohnányis ungdomsentusiastiska opus 1 bland de främsta debutverk som gjorts. Därtill i en rätt härlig inspelning med förstärkta stråkstämmor av American String Orchestra (inklusive Wilds lilla favoritgrepp med en adderad bas). För plötsligt var det barnets sprängkraft som hördes hos Dohnányi, en rak och osockrad lidelse inför livet.
Och precis som börjat bli fallet hos senare års Alfred Brendel var det den erfarne åldermannens lek med ungdomskällan jag hörde hos den då, för sex höstar sedan, 85-årige Earl Wild.
Inte undra på att jag under hela hösten och vintern det året spelade Wilds lika lekande lätta Chopin-nocturner, det där kompletta dubbelalbumet som är så bisarrt förpackat, med denne charmante gay-ikon, vithårig, smokingklädd och sedvanligt proffsleende – paddlande i en kajak under månsken..!
När min son om en liten stund kommer att känna sig färdig med Grieg-övandet ska jag be honom gå upp och lägga in Chopins nocturner i sin iPod, där han och jag tillsammans samlar treminutersmästerverk. Chopin bredvid The Coral bredvid Tomorrow bredvid Arctic Monkeys.