Det blir lite för mycket Goldbergvariationer när man pratar om och lyssnar på Glenn Gould. Och för lite tidig barock, för lite Orlando Gibbons, som ju var Goulds egen favoritkompositör. Jag kan just nu inte sluta spela albumet med Goulds favorit-Gibbons-stycken, det som är kompletterat med lite William Byrd och Sweelinck.
Men jag har bestämt mig för vad jag vill lyssna på under kvällsjobbandet, snart, som förlängd dinner music: Ton Koopmans samlade Sweelinck-boxset på lågintensiv volym.
3 kommentarer:
Frågan är varför Gould ägnade sig så mycket åt Bach om det inte var hans favoritkompositör. Min enda slutsats är att det visst var det, bara att han inte fattade att han var besatt.
tack för tipset, kan tipsa vidare om att hans barock-cd seedas lossless på demonoid. Otroligt bra.
/Per
Gould och Brahms! Där har du en underskattad kombo till.
Skicka en kommentar