18.5.08

Wake Up! Jag har hela listan


Eftersom jag ändå var inne på Wake Up-temat i förra bloggningen… här en fånig bonus i form av min Top 10-lista över mest iTunes-spelade Wake Up-låtar.
1. Wake Up Everybody – Harold Melvin & The Bluenotes
2. Wake Up Alone – Amy Winehouse
3. Wake Up – Lo-Fi-Fnk
4. Wake Up Sunshine – Chicago
5. Wake Up - Roy Wood
6. Wake Up and Make Love with Me – Ian Dury and the Blockheads
7. Siesta/Wake Up!!!!!! That's What You Said – Billy Cobham
8. Wake Up, Robert – Prince Albert Hunt's Texas Ramblers
9. When You Gonna Wake Up – Bob Dylan
10. Wake Up Call - Mikey Dread

15.5.08

Associationslek på svarta tangenter


Jag kan inte höra Ian Durys “Wake Up and Make Love With Me” utan att tänka att Chas Jankel snodde piano-intro-idén från en annan “wake up”-låt, nämligen “Wake Up Everybody” med Harold Melvin & The Blue Notes. Visserligen är det en simpel gammal kliché, att spela i “cirklar” på harpa-vis över enbart pianots svarta tangenter, men cirklarna är liksom likadant dimensionerade, och båda låttitlarna börjar med orden “wake up”, så jag har alltid föreställt mig att Jankel lekt en liten associationslek där.
Men det mest fascinerande med min egen tankelek i det här fallet är att jag alltid lurar mig själv med tidsperspektivet. Jag föreställer mig gärna att Jankel hade samma förhållande till Melvin-plattan som jag själv – men jag var 13 år när jag köpte Ian Dury-LP:n i Wessman & Petterssons nyhetsback i Visby; medan Melvin-LP:n var ett typiskt vintage-köp, många år senare, överprissatt och med “VG-”-etikett på det tummade omslaget.
Jankel, däremot, lär ju inte ha suttit och konnässerat vid sin samling av golden oldies i det här fallet. Faktum är att Melvin-LP:n “Wake Up Everybody” släpptes 1975, bara två år före “New Boots and Panties”. Och med tanke på att Jankel satt och filade på Dury-låten minst ett år tidigare var alltså Melvins “wake up”-låt helt färsk vid det tillfället.
Sett ur detta perspektiv inser jag att Jankels halvplankade intro kanske inte ens var medvetet, även om det verkligen var Melvin-låten som lurade i bakhuvudet.
Okej, så här låter alltså Jankels Dury-intro:



Och här nedan kommer hela den underbara Melvin-låten. Älskar, älskar, älskar den. Versen är så otroligt vacker, sen skär refrängen in som en solvarm träkniv genom smöret, och efter ett par såna turer, efter exakt tre minuter, svänger låten ut på spurtsträckan med en fyra minuter lång, två ackord simpel, tour de force.

13.5.08

Stairsteps mjuka, modiga, exakta steg


Ett av de bästa soulalbumen som gjorts är "2nd Resurrection", Stairsteps-bröderna Burkes comeback 1976, som jag föredrar alla dar i veckan framför deras tidiga, mer kända, Curtis Mayfield-producerade grejer från tidigt 1970-tal (då som Five Fairsteps; ni har hört "Ooh Child" i en massa filmsoundtracks).
Det här är något helt annat, i långa stycken före sin tid, det låter 1988, 1997, 2005… inte 1976. Latin-läcker dandy-disco, pure pop, porlande isvattensoul; mängder av sofistikerade R&B-moogs, grooves ingosade i glidmedel, underbart intrikata kompositioner och brödernas sångharmonier som sätter konstverken, låtarna, stämmorna, framför individuell glans. Här finns ingen wailing över huvud taget, däremot stämmor värdiga Singers Unlimited.
Här andra låten på sida 1, "Pasado".

4.5.08

Stort grattis, Niklas!


Satan vad mycket vi börjat fylla på senare år... här är en låt jag skrivit om saken: "(When We Were) Pretty Things". Ett soundtrack till den här bilden på oss, på Strandpromenaden 1984.
Ha en skön födelsedag, vi ses på Gotland.

1.5.08

Lurad av ett omslag


Martin Fry var en jättefin femtioåring i tunn blond dandylugg och ljusrödrandig vit börsmäklarskjorta i BBC-serien "Pop on Trial" nyligen, och han sa massor av bra saker om 1980-talets lyxpop, så jag var från början ett lätt offer för en ABC-comeback-skiva.
Och så kom den, "Traffic", i ett jättefint omslag också. Jag var övertygad om att albumet var av en helt annan klass, och relevans, än de vanliga Duran Duran-comebackerna.
Jag hade skitfel. Skivan är svårt menlös. Det är inte värt att förklara närmare, ville bara få ut någonting av värde av ett poänglöst skivköp, så ni kan ju kika ett par sekunder på framsidan av konvolutet...
Som soundtrack lägger jag in nåt helt annat, ett verkligt mirakel från ett verkligt (tidigt) 1980-tal, "Electric Spanking of War Babies" med Funkadelic. Jag älskar hur melodin ligger flätad mot synkoperna i låtens första del. Varför gör inga åttiotalsdandycomebackgubbar såna här grejer i stället för låtsaslyxmuzak för Bondfilmer som inte finns?