Bortom Eno: Cluster, Laraaji, Budd

Såg ett av BBC:s "Arena"-kulturprogram igår kväll och fastnade i signaturmusiken: tio sekunder ur Brian Enos "Another Green World". Kunde inte koncentrera mig på programinnehållet (som polemiserade med en gammal Truffaut-sågning av brittisk film mellan 1940 och 1960) utan stod i stället snart huvudstupa i den del av skivsamlingen som rymmer Brian Enos sena 1970-, tidiga 80-tal.
Som många andra i min generation ägde jag länge bara volym 1 och 4 i "Ambient"-serien.
Man hade upptäckt Roxy Music lite lätt i efterskott, man hade "Low" och "Heroes" förstås, och att han producerat Devos debut och Talking Heads "Remain in Light" gjorde honom viktig i våra new wave-ögon. Men i stället för att fråga sig vad han verkligen höll på med betraktade man honom – rastlös tonåring som man var – som en i mängden "artister" man ständigt följde eller upptäckte.
Därför hade man bara volym 1 och 4 i "Ambient"-serien. Jag älskade de skivorna, låg ofta utsträckt och nedsläckt och njöt av "Music For Airports", men jag betraktade dem som ytterligare ett par av Enos "soloplattor". Man var så fixerad vid "artister", på ett så linjärt sätt – hur kunde jag missa att Eno i flera år hade jobbat annorlunda, konceptuellt och flytande, både vad gäller idéer, metoder och medmusiker?
Igår kväll lyssnade jag igenom tvåan och trean i "Ambient"-serien, Harold Budds "The Plateux of Mirror" och Laraajis "Days of Radiance". Inser att detta var Budds bästa stund, och Laraaji-LP:n känns överlägsen alla Bill Laswells dussintals hybridkulturalbum jag senare samlade på mig.
Hann också igenom det Eno gjorde i bakgrunden till Bowie-plattorna i Berlin, det jag inte förstod att ta reda på förrän åratal efteråt: "Cluster & Eno"; "After the Heat" med Moebius och Roedelius från Cluster. Märkligt vad modernt det fortfarande låter.
Överst i ska-snart-lyssna-igen-högen just nu: Clusters fyra första.