När Lennart hade dött och jag på tisdagsmorgonen hade låtit tårarna flöda på facebook kontaktades jag av en tidning som undrade om jag inte ville utveckla det till en personlig runa.
Jag gjorde ett försök, men mådde illa när jag läste utkastet. Det var som att sätta sig själv i halsen. Det handlade ju bara om mig. Jag meddelade att det inte skulle bli något, och höll mig till facebook, där vi var många som delade sorgen och minnena med varandra, och där Klas Ekman – med synen ogrumlad av den självbespegling som min generation popkribenter lätt drabbas av vid tanken på Lennart – formulerade de bästa orden om honom: "Begåvning och den sortens snällhet är en alltför sällsynt kombination."
En sådan unik begåvning, som den Lennart hade, brukar medföra om inte arrogans så åtminstone en skönjbar narcissism. Med Lennart var det tvärtom. Han var snällast, hjärtligast, i branschen.
Först nu, efter hans bortgång, när jag misslyckas med att skriva om Lennart utan att sätta mig själv i centrum, inser jag sambanden. Att han var som en pappa i det att jag tog hans snällhet, och att han alltid hade tid, som något givet. Jag var det narcissistiska barnet i vår relation.
Och det var egentligen inte så konstigt. Jag var bara 12 år när jag började läsa Larm, 13 år när vi hade den första personliga kontakten. Jag läste i Larms legendariska nummer 7 1977 att de skulle ha en Larmfest i Malmö, där bland andra Problem skulle spela. Jag var en liten skit med ett stort huvud redan då, så jag skrev brev till Lennart och frågade om inte jag och min kompis kunde få sova på hans golv (!) för att kunna vara med på festen. "Vi kan ta med oss sovsäckar och egen frukost." Hans hemadress hittade jag på baksidan av ett stycke skivleveranskartong från Musik & Konst. Lennart svarade att festen tyvärr inte var för minderåriga – men skickade med en kassett med massor av de låtar från hans tiotusentals tecken långa singelkrönika i samma Larm. Importsinglar jag inte ens hunnit börjat drömma om att faktiskt få höra. Dittills hade jag, med en femtiolapp i månadspeng varav det mesta gick till Larm-prenumeration och New Musical Express-lösnummer, oftast nöjt mig med att fantisera om hur Lennarts mest obskyra skivtips lät.
Men redan året därpå, när jag var 14, fick jag träffa honom. Jag hade fortsatt att skriva brev till vuxna jag inte kände och den här gången belönades jag med en flygbiljett till Malmö för att spela in ett radioprogram för P3. Innan inspelningen gjorde jag mitt första hjärtbultande besök hos Lennart och Peter på Musik & Konst, och Lennart gick igenom min låtlista, och höll vänligt med om att Travolta Kids »Det känns okej« var en bra poplåt, men undrade om jag inte hade hört… ja, så matade han en gotländsk 14-åring med så mycket skivtips att jag bytte ut halva min radioplaylist och gjorde slut på både traktamentet och fickpengen från mamma och pappa.
För mig är Larm, alltjämt och för evigt, det största och viktigaste som kommit ur svensk rockjournalistik. Känslan av att upptäcka Kinks i Lennarts sällskap – det vill säga, få Lennarts hjälp med att köpa LP-skivorna på USA-import (där de fortfarande fanns i lager hos Reprise), och sedan spela dem låt för låt med Lennarts totala Larm-Kinks-guide som companion reading – gick sedan igen genom hela livet: jag skaffade skivorna han skrev om och läste hans ord om dem medan jag lyssnade. Ingen annan rockkritikers ord har haft den digniteten för mig.
Därför var det tyvärr, paradoxalt nog, en mörkerperiod i mitt yrkesliv att själv vara redaktör för Lennart. Jag hade ansvaret för två popsidor i Aftonbladet varje måndag och fick, tror det var 1988, möjligheten att plocka in två skribenter till. Jag valde den lovande Träffpunkt Stockholm-skribenten Andres Lokko och min idol Lennart Persson. Ett embryo till Pop, kan tyckas, men i praktiken ett stort misslyckande. Nöjeschefen Otto Sjöberg knycklade Andres första singelkrönika i papperskorgen – ja, bokstavligt talat! – på grund av oläslighet ("vad fan är en tolva?") och skällde ut mig för att jag delade upp Lennarts första stora jobb, en enorm Jim Dickinson-intervju, i Del 1 och Del 2, två måndagar i rad. Jag kan ju förstå att "Jim Dickinson Del 2" över ett helt kvällstidningsuppslag inte var smart, men att Otto sedan tvingade mig att börja skära ner Lennarts texter med hälften innebar också att jag slutade tycka om mina egna popsidor.
I några år gnagde sedan ett dåligt samvete i mig varje gång jag pratade med Lennart. Så det största med att få vara med om att starta Pop var att få läsa honom i "Larm-format", snarare än att skriva själv – det är ju också Lennarts Pop-texter man återvänder till, inte mina om Steely Dan eller Andres om Black Grape.
Jag jobbade aldrig mer med Lennart efter Pop, utan återgick till att bara läsa honom, som den både andlige och skivtipsande vägledare han varit från första början. Vår kontakt de senaste åren bestod mest i att jag ringde honom för att kolla fakta (oftast hade det inget med jobb utan med skivsamlarnörderi att göra) – sådant som inte gick att googla sig fram till, och som kunde kräva att Lennart tog fram plattorna ur hyllan för att dubbelkolla. Jag kan höra ljudet av de telefonsamtalen nu, ljudet av hans fötter i strumplästen som thump-thump-thumpade över lägenhetsgolvet till skivhyllan, ljudet av skivblädder – mer thump-thump – och så stod vi där i varsin telefonände och lyssnade efter ett gitarrljud eller en versstrof.
Inte sällan hade jag sedan låten, plus ett dussin andra, på en cd-r i posten några dagar senare.
Jag inser nu att jag inte har något val, utan måste försöka stå för min självcentrerering så fort jag tänker på och pratar om honom, ty utan Lennart Persson hade jag varit en helt annan människa. Jag överdriver inte: frånsett mina föräldrar, frånsett det genetiska, finns det ingen som format och danat mig som han. Till och med mitt tvångsneurotiska kritiska tänkande har sitt ursprung i Larm 1977. När Lennart toksågade Steely Dans "Aja" klippte jag navelsträngen och köpte skivan ändå, efter att ha hört "Peg"-singeln. Som sedan blev första spår på det enda blandband som gick den bakvända vägen, från mig till Lennart. Jag hade börjat gymnasiet, och ville minsann visa honom, adderade Return to Forever, Pat Metheny, George Benson! Ett brådmoget försök att hävda sig gentemot pappa.
Det var enda gången jag inte fick svar, efter att ha skickat något till Lennart. Hans musikideologiska integritet var till och med större än snällheten.
(Stort tack till Birgitta Olsson för lånet av hennes foto av Lennart, bakom disken på Musik & Konst, tidigt 1980-tal.)
