5.4.08

En liten övning i fransk impressionism


Hur är det möjligt att det existerar en Galenskaparna-parodi på Jacques Brel? Det är ju sjukare än om Stefan & Krister parodierade Steely Dan. Eller en Prefab Sprout-parodi av Markoolio.
Tyvärr har den där löjliga "Under en filt i Madrid" nästlat sig in i det kollektiva (svenska) medvetandet som en av de grejer man automatiskt tänker på när man hör den belgiske chansonkonstnärens namn.
Här är en lista på övriga, mer adekvata, associationer jag gör när jag håller kvar Brels namn i tankarna en stund:
1. Scott Walker, förstås. Min ingång till Brel. Men på senare år har jag börjat ogilla flera av hans tolkningar. Jag gillar Mort Schulman som Brel-översättare (mycket mer än Rod McKuen), men ta "Amsterdam", till exempel – förkrossande underlägsen Brels distinkta original, fullständigt sönderorkestrerad. Fast "Jackie" gör han som ingen annan, bättre än Brel själv. Ett under av popharmoniell superestetik.
2. "Le Moribond"... gud vilken bra låt. Som sedan blev en 1970-talsglammig världshit med Terry Jacks under Rod McKuen-titeln "Seasons in the Sun", vilken jag älskade när jag var åtta, nio år, den har en underbar reverb-gitarr som gimmick, men egentligen förtjänar den bara förakt eftersom den klippt bort hela poängen med Brels originaltext, nämligen att mannen på dödsbädden, som talar till sin fru om alla vackra minnen, i sista versen kommer fram till hennes notoriska otrohet med hans bästa vän… Och allt det vackra han nu som döende fortfarande ser omkring sig i världen, bär denne falske väns ansikte.
3. Brels egen dödsbädd… nere i ruffen på sin båt. Lungcancern och långseglingen. Hans sista himmelska LP-inspelning, sargad av sjukdomen, på väg upp i himlen på omslaget…
4. …fast då tänker jag ju genast också på Brels ateism.
5. Och hur fint han hanterade den unga, heta, franska 68-vänstern, den som tog socialisten Brel till sitt hjärta men som aldrig fick helhjärtat stöd, utan "bara" kärlek, tillbaka. Han vägrade gå med på att han skulle hålla en hand på deras flaggor, utan valde att säga att han "sympatiserar med dem för att de är unga".
6. Hans händer, såklart. Hur han blev världens främste scenaktör tack vare beslutet att lägga ifrån sig den akustiska gitarren.
7. Jag skulle kunna låta listan bli väldigt lång här, när jag börjar tänka på teve- och filminspelningarna av hans konserter, av 1960-talets Olympia-klassiker som finns på dvd, avskedsföreställningen sedan han bestämt sig för att aldrig mer turnera… vad heter den där låten där han bönar och ber kvinnan som lämnat honom… eller, vilken av dem? Asch, jag vill ju komma fram till min största Brel-favorit nu, låten jag förberett för lyssning… "Ces Gens-Là"! Alla som har de minsta pretentioner på att förstå popmusikens möjligheter att luta sig mot klassisk musik och jazz måste lyssna noga på den. Det är mest bara två ackord, eller ett och ett halvt, egentligen, men de klingar i en jazzig Debussy-anda som är så häpnadsväckande suggestiv och snygg… jag har den i en magisk gammal teveinspelning som knäcker mig till tårar: i en svartvit, skuggrikt stiliserad studio med trummisen i abnorm förgrund, markerande den där minimalistiska figuren som en monoton tvångshandling, pianisten lika meditativ inpanorerad efterhand, och Jacques Brel i en ovanligt introvert pose, synlig blott i skymundan, som för att understryka det undflyende.
Jag har inte kunnat hitta en skivinspelning som matchar febern i den där tevegrejen, men här låter den i alla fall gudomligt bra, rent ljudmässigt, från en fransk remaster-samling från häromåret.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Välkommen tillbaka! Du är inte borta lika länge i fortsättningen va?

Anonym sa...

Instämmer, welcome back!

Angående Brel, Bowie då? My death, Amsterdam. Har länge fantiserat om en comeback skiva med bara akustiska grejer, a la Wild is the wind, och gärna mycket Brel.

Anonym sa...

Av nån anledning har jag ogillat Bowies Brel-tolkningar, har inga rationella förklaringar till varför... kanske att jag tycker att han förklumpigar Brel en smula, nästan som när han tolkar Weill?

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Har aldrig känt mig så peppad på Brel som nu... TACK!

Anonym sa...

Ang. Bowie, Alabama song var kanske inte helt lyckad, men jag tycker Brel grejerna passade Ziggy/Aladdin Sane perioden helt perfekt - känsloladdat, teatraliskt, dramatiskt.

Anonym sa...

"Pappa förspiller sin tid, under en filt i Madrid" Kom igen nu, det är ganska roligt.

/Björn

Albin Wesley sa...

Seasons in the sun bör inte föraktas för det då Terry Jacks-tolkningen faktiskt är väldigt snyggt producerad. Rod McKuens har ju typ världens lägsta bpm, skitseg. För seg.

Hur som antar jag att du hört Beiruts tolkning av Le Moribond, som är med på Elephant Gun-EPn. Den är också bra för den delen!

Anonym sa...

jag hade inte Elephant Gun-ep:n! Stort tack för tipset, Albin.

Anonym sa...

vad jag letade efter, tack