10.6.08

Sommarnattens leende


1979 års "Copacabana", uppföljaren till Sarah Vaughans första brasseplatta, är en av brasiljazzens grymmast underskattade LP-skivor, och rentav min all-time Sarah-favorit.
Men egentligen handlar allt om en enda låt, cover-översättningen "The Smiling Hour" efter Ivan Lins supercoola hit "Abre Alas". Hennes inspelning är mycket djupare än Lins original, och med en regnskogsfuktig produktion som får hela den makalösa refrängen att vibrera och glittra – allt som allt låter den nästan som en prototyp till neo-latinjazzen som Working Week, Giles Peterson och Straight No Chaser började formulera tio år senare.
Och så är det en sån storartad kick att höra divan Sarah ta plats i det där udda, unisona kollektivet av osorterade körsångare och djuptrålande djungelbas.


5 kommentarer:

Anonym sa...

Amazonas soul! Svär jag i den brasilianska katedralen när jag säger att Sarah först låter lite som Sting, lyssna, herregud, har aldrig tänkt på det förut...

theTill

Anonym sa...

Hey Till, ute på bloggkommentarstråt i kväll?

Anonym sa...

ha ha, jag betar av musikerna, först Kanye West, sen David Byrne och så Biljardakademien medan schweizarna sliter i regnet

theTill

Anonym sa...

Hej Kjell. Har du ngn mailadress man kan nå dig på?

Anonym sa...

Här finns jag: kjell.haglund@mac.com