23.11.07

Sommaren 1977 tar aldrig slut


När jag valde mitt mobilnummer var det självklart att det skulle sluta på "1977". Jag kan bli helt knäsvag och varm av allt som kommer från, återskapar eller över huvud taget får mig att tänka på sommaren 1977 – från Fleetwood Macs "Rumours" till Spike Lees "Summer of Sam". Det var sommaren då disco och punk kortslöt blixtar rakt genom hela min kropp men då jag ändå, samtidigt, 13 år gammal, förstod att köpa "Aja" med Steely Dan; då jag blev med i mitt första band och för första gången förklarade min kärlek till en ointresserad tjej (och när hon inte svarade på min lapp – jag var en skritftlig person redan då – skrev jag snabbt en ny lapp med annorlunda handstil där jag låtsades vara min kompis Peder som bad om ursäkt för att han låtsas fråga om chans i mitt namn).
Första gången jag kände mig riktigt nostalgisk inför 1977 var när jag bara några få år senare, på gymnasiet, sannolikt 1982, hade ett fast DJ-gig på ett lokalt legendariskt, enligt alla andra måttstockar patetiskt, disco i Visby, Rock'n, och varvade glammig postpunk (gud vad jag hamrade in Psychedelic Furs "Love My Way" och Simple Minds "Glittering Prize" i stenväggarna det året) med rena discokvällar – mycket T.K. och Salsoul ur en skivback som bara stod där i båset utan ägare, men som helt enkelt blev min, och varenda gång dunkade jag ut en och samma låt med min första stora discokärlek jämte Chic och Donna Summer: Peter Brown. Jag älskade den romantiska tanken på hur han spelade in hela sin debut-LP "Fantasy Love Affair" i sin egen lägenhet, sommaren 1977, med öppna fönster och trafikljud utanför. Första gången jag läste om det, eller om det var Mats Nileskär som berättade det i radion, bör ha varit 1978 och jag låg på gästsängen hos min mormor och morfar i Bromma, där jag ofta övernattade i tidiga tonåren under mina skivköparresor från Gotland. Morföräldrarna hade alltid fönstret öppet och jag har aldrig hört ett vackrare urbant trafikljud än det jag brukade höra då, från Tranebergsbron och från tunnelbanan och spårvagnen nere vid Alvik station. Jag köpte två Brown-skivor direkt, LP:n och en maxi.
Låten jag spelade på Rock'n fyra år senare – alltid, alltid; trots att ingen dansade – var "It's True What They Say About Love", en av mina all-time-favoritlåtar, lite Rupert Holmes, lite Todd, så snygg, så varm, så oerhört mycket mindre disco än resten av albumet och så förevigt 1977. Hela LP:n är en sån där ovärderlig diamant i min hylla som gör att jag alltid ger upp mina försök att sälja ut alla mina skivor. Bara omslaget är så mycket 1977 för mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen, med frågan »Do you wanna get funky with me?« och tjejen som Brown själv plåtade, efter att ha börjat fotografera folk i huset mitt emot hans lägenhet (cd-återutgivningen som finns ute nu har ett annat omslag som jag tycker verkar taget från samma fotosession som hans andra LP).
Peter Brown skrev förresten "Material Girl" åt Madonna samma år som jag bläddrade bland hans äldre T.K.-singlar i DJ-båset på Rock'n.
Oj, nya gamla minnen börjar muttra i bakhuvudet nu medan jag skriver – hur bröderna Kedja, tre krullhåriga klubbentreprenörer med karatebälten, "lanserade" mina discokvällar genom att sätta upp affischer på mitt eget gymnasium med texten "DJ from London". De hittade på ett engelskt namn åt mig också, minns inte vilket, Charlie TeeKay? Det var så genomkorkat alltihop eftersom alla som gick på deras disco visste att DJ:n var den där långskånken Häglund i klass S2.

Men nu måste ni lyssna på "It's True What They Say About Love", om ni inte gjort det förut:

3.11.07

Alisons farfar


Jag har blivit lite överrumplad av SVT:s "Mia och Klara", hade aldrig hört dem på radion utan tittade först med ett halvt öga och ett fullt bagage av fördomar, men fastnade snabbt och blev förälskad. Men i bakhuvudet svällde en tanke som störde tittandet – mellan varje scen tonade några instrumentala takter ur Elvis Costellos "Alison" upp, en av mina äldsta och största favoritlåtar, och den fixa idé jag inte kunde släppa var: vilken annan låt är det här? Det är ju inte bara "Alison"! Och jag hade aldrig tidigare tänkt på det, antagligen krävdes det en lösryckt instrumentalpassage för att just denna association skulle börja svälla i skallen…
Efter en hel del irriterat slitande i skivsamlingen (ungefär som man nästan kan skrapa sönder huden om det kliar tillräckligt mycket) fann jag fragmentet jag intuitivt hade fått i skallen:
Inledningen av Dobie Grays "Drift Away", Reggie Youngs karakteristiska gitarrböj precis innan sången kommer in.
De där undersköna lovarna som John McFee slår med sin gitarr i "Alison" är ett litet plagiat av vad Reggie Young gör där; jag kan tänka mig att inledningen på Costellos sångmelodi fick Young att associera till Grays hitlåt.