John Compton, John Updike

"Everything would be so nice and easy, only if I could be with you bi-weekly…"
För den oinvigde, för den som går i gång på helt ny musik som hyllas av kritiker fast den bara låter som en blek, klantig kopia av Appaloosa, är det ofta chockerande att musik kunde låta så här 1969:
Modesnygg melodiös barockpop med avantgarde-instrumentala inpass, orkestreringar som är både easy listening och americana, elektroniska prepareringar som många tror uppfanns när någon formulerade ordet "folktronica" första gången, plötsliga urbana texter och lounge-effekter mitt i en dröm om ett lantligt studio-utopia…
Låtskrivaren och sångaren John Compton var bara 19 år, här. De första låtarna skrev han med cellokillen i bandet när de var 17, gick på internatskola och fascinerades av hur Beatles och Stones tog in klassisk musik i framför allt stråkarrangemangsform.
Men deras LP, en av mina favoriter bland Al Koopers produktioner, är så mycket mer snygg storstad än Stones, den ekar av Jimmy Webb och låter mest av allt som en halvläst John Updike-pocket kvarglömd i en hotellbar… som en nittonåring som plockat "Marry Me" ur mammas bokhylla och fantiserat om vuxen medelklassalienation i väntan på att bandkompisarna ska dyka upp.
Just nu, för att få ut bara lite fri egentid ur en helg som varit överfull av familjeprojekt och extraknäcksdeadlines, lyssnar jag alltså på "Bi-Weekly", arrangerad av Laura Nyro-producenten Charlie Calello men totalt kontrollerad av Comptons varma vision av halvvuxen kärlek. Tror jag ska lyssna lite på John Comptons solo-LP "To Luna" också, från 1971-72 nånting, som låter som han klivit raktigenom Updike-boken och kommit ut på bohemlandet på riktigt. Dock utan att ta av sig solglasögonen han köpt på Manhattan.
Två helt sagolika skivor, som båda fått cd-releaser rätt nyligen.

Lyssna på "Bi-Weekly" här:

Treminutersmästerverk

Min son tragglar vidare med sin Grieg-vals tills jag inser att han inte tragglar längre. Fingrarnas tryck har lättat lite från tangenterna, det börjar helt enkelt låta lite Chopin, och jag rotar fram Artur Rubinstein-Chopin-boxen för att lägga in den i hans rum, men så ändrar jag mig och tar fram en dubbel-cd med Earl Wilds nocturne-inspelningar i stället.
På väg ner igen, i trappan, när jag ser hösten ligga alldeles omslingrande utanför vardagsrumsfönstren, och min son hukad vid flygeln mitt på golvet, kliver jag nästan rakt in i en annan höst, den för sex år sedan.
Det var hösten när springet i benen förtvinade hos min son, och han var hemma från skolan i tre månader på grund av en olidlig magsmärta som senare visade sig vara virusrelaterad. Han var nio år och hade precis börjat spela bordtennis, precis varit med i sin första turnering, när magsmärtorna blev för svåra. Jag minns sista pingisträningen, hans livs sista, när han så tappert ville spela ("bara lite") men fick ge sig efter 20 minuter.
Sedan följde många långa veckor då han inte kunde göra något fysiskt aktivt. Tills den där hösthelgen, som kommer tillbaka i minnet i dag: plötsligt tog han på sig jackan och hängde med sin storasyster ut.
Oroligt följde jag dem från fönstret, beredd att han när som helst skulle ta sig för magen, börja ta små babysteg igen, ge upp.
I stället sluggade han sig fram genom de blöta snåren och rusade ner på gräsplanen med fotbollen.
Samtidigt som det rann lite i ögonvrårna blev jag blev medveten om musiken i rummet: Earl Wild hade spelat sig fram till adagio-satsen i Ernst von Dohnányis pianokvintett i c-moll från 1902. Ett Brahms-klingande tonårsverk jag aldrig hade rubbats emotionellt av förut. Inte som den senare pianokonserten eller min favorit bland Dohnányi-tolkningar, "Variations on a Nursery Tune" på Decca; även den med Earl Wild; och med New York-filharmonikerna dirigerade av kompositörens sonson Christoph; inspelad kort tid efter Dohnányis död 1960.
Men nu såg jag min son därute, alltjämt springande, och Earl Wild plöjde upp mina tårkanaler tills jag var redo att ranka Dohnányis ungdomsentusiastiska opus 1 bland de främsta debutverk som gjorts. Därtill i en rätt härlig inspelning med förstärkta stråkstämmor av American String Orchestra (inklusive Wilds lilla favoritgrepp med en adderad bas). För plötsligt var det barnets sprängkraft som hördes hos Dohnányi, en rak och osockrad lidelse inför livet.
Och precis som börjat bli fallet hos senare års Alfred Brendel var det den erfarne åldermannens lek med ungdomskällan jag hörde hos den då, för sex höstar sedan, 85-årige Earl Wild.
Inte undra på att jag under hela hösten och vintern det året spelade Wilds lika lekande lätta Chopin-nocturner, det där kompletta dubbelalbumet som är så bisarrt förpackat, med denne charmante gay-ikon, vithårig, smokingklädd och sedvanligt proffsleende – paddlande i en kajak under månsken..!
När min son om en liten stund kommer att känna sig färdig med Grieg-övandet ska jag be honom gå upp och lägga in Chopins nocturner i sin iPod, där han och jag tillsammans samlar treminutersmästerverk. Chopin bredvid The Coral bredvid Tomorrow bredvid Arctic Monkeys.

Bortom Eno: Cluster, Laraaji, Budd

Såg ett av BBC:s "Arena"-kulturprogram igår kväll och fastnade i signaturmusiken: tio sekunder ur Brian Enos "Another Green World". Kunde inte koncentrera mig på programinnehållet (som polemiserade med en gammal Truffaut-sågning av brittisk film mellan 1940 och 1960) utan stod i stället snart huvudstupa i den del av skivsamlingen som rymmer Brian Enos sena 1970-, tidiga 80-tal.
Som många andra i min generation ägde jag länge bara volym 1 och 4 i "Ambient"-serien.
Man hade upptäckt Roxy Music lite lätt i efterskott, man hade "Low" och "Heroes" förstås, och att han producerat Devos debut och Talking Heads "Remain in Light" gjorde honom viktig i våra new wave-ögon. Men i stället för att fråga sig vad han verkligen höll på med betraktade man honom – rastlös tonåring som man var – som en i mängden "artister" man ständigt följde eller upptäckte.
Därför hade man bara volym 1 och 4 i "Ambient"-serien. Jag älskade de skivorna, låg ofta utsträckt och nedsläckt och njöt av "Music For Airports", men jag betraktade dem som ytterligare ett par av Enos "soloplattor". Man var så fixerad vid "artister", på ett så linjärt sätt – hur kunde jag missa att Eno i flera år hade jobbat annorlunda, konceptuellt och flytande, både vad gäller idéer, metoder och medmusiker?
Igår kväll lyssnade jag igenom tvåan och trean i "Ambient"-serien, Harold Budds "The Plateux of Mirror" och Laraajis "Days of Radiance". Inser att detta var Budds bästa stund, och Laraaji-LP:n känns överlägsen alla Bill Laswells dussintals hybridkulturalbum jag senare samlade på mig.
Hann också igenom det Eno gjorde i bakgrunden till Bowie-plattorna i Berlin, det jag inte förstod att ta reda på förrän åratal efteråt: "Cluster & Eno"; "After the Heat" med Moebius och Roedelius från Cluster. Märkligt vad modernt det fortfarande låter.
Överst i ska-snart-lyssna-igen-högen just nu: Clusters fyra första.

Gibbons, om Gould själv får välja

Det blir lite för mycket Goldbergvariationer när man pratar om och lyssnar på Glenn Gould. Och för lite tidig barock, för lite Orlando Gibbons, som ju var Goulds egen favoritkompositör. Jag kan just nu inte sluta spela albumet med Goulds favorit-Gibbons-stycken, det som är kompletterat med lite William Byrd och Sweelinck.
Men jag har bestämt mig för vad jag vill lyssna på under kvällsjobbandet, snart, som förlängd dinner music: Ton Koopmans samlade Sweelinck-boxset på lågintensiv volym.

Evigheterna som varit

Det riktigt stora med de skivsamlarinriktade mp3-bloggarna är inte alla fynd man kan göra, utan att man får en helt ny vidbild av tidigare musikaliska skeenden. För 20 år sen trodde man sig ha nästan totalkoll på, låt säga, 1960-talets garagerock och psykedelia om man, utöver grundkursen Nuggets, även "prenumererade" på Pebbles-serien och Bam Carusos brittiska motsvarighet. Men när en hel värld av uppkopplade nördar lägger ut sina skivsamlingar på nätet skapas ett superarkiv där t ex Pebbles framstår som en arkivmapp bland oräkneliga andra.
Och samma sak med acid folk-eran och dess förgreningar mellan psych, folkrock och Canterbury; samma sak med hur soul-superarkivet på nätet gör epitetet "Northern" verkningslöst och i stället utnyttjar alla väderstreck.
Bästa mp3-bloggen just nu är Loronix, bara brasilianskt, och allt oftare i lossless flac-format.

Lyssnar på Asylum Choir...

...och fick plötsligt för mig att snabbt nedteckna konturerna av denna skruttiga itunes-halvtimme av mitt liv.
För tio minuter sen hade jag fortfarande inte en tanke på att skapa en personlig blogg, men det var då.
Eller, personlig och personlig. Här kommer jag endast att skriva om musik, och jag kommer inte ens att skriva särskilt personligt, snarare bara anteckna vad jag lyssnar på, och försöka skapa nåt slags stenografisk bild av ett subjektivt audio-universum där även mina egna musikprojekt, från Biljardakademien till Star Musical, får ett enkelt inrett hem.
Grejer som gått i dag, medan jag surfat, städat, diskat, fixat mat och läst: Asylum Choir II (Leon Russells BWO-prototyp?), Thin Lizzy, en lååång Stephen Stills-playlist (adderade den första live-LP:n samt Manassas-dubbeln häromdan), Artful Dodger från 1975, hela Mr Vegas "Hot it up", Catherine Howe, Deodato, M.I.A., Ted Lucas, Cluster & Eno, min sons tragglande med en Edvard Grieg-vals på piano, Sweelinck i Ton Koopmans respektive Glenn Goulds händer samt en Flo & Eddie som jag spelat upprepade gånger av det enda skälet att jag inte kan bestämma mig för om den "har nåt" eller inte.