Julpepp! (10)

Det traditionella klockspelet är så fascinerande – inte så mycket instrumentet i sig, denna koloss av klockor som man spelar med knytnävar och fötter via ett stort, mekaniskt "keyboard", utan hur det faktiskt LÅTER. Jag menar, varenda ton får ju bitoner som inte går att styra, vilket gör att det är omöjligt att spela på åbäket utan att konstant hamna i fel tonarter.
Följaktligen får även de mest traditionella stycken, i de mest konservativa sammanhang, ett ofrivilligt drag av avantgardism.
På 1960-talet spelade den amerikanske organisten och instrumentsamlaren John Klein in ett par märkvärdiga julskivor – på den här spelar han på världens största klockspel, platsbyggt för Coca-Cola-paviljongen på New York's World Fair 1964 och sedermera flyttat till Stone Mountain Park utanför Atlanta. Det låter… obeskrivligt. Hör hur han gör ett klangmonster av "The Little Drummer Boy"!

Julpepp! (9)

När kan man få blogga om en guilty pleasure igen utan att känna sig manad att halvdistansera sig från själva uttrycket? (Bara ännu ett exempel – jämte Braff/Hemingway/Talese-barnsligheterna – på att tidningen Rodeo, trots alla goda skribenter och intentioner, är ytterst skadlig och bör läsas med fragmentarisk försiktighet.)
En vanlig guilty pleasure för många, som jag inte delar, är väl att kolla på "Idol". Men jag äger skivor av Michael Bublé, som (läser jag på wikipedia) är ett stort namn i "Idol"-sammanhang. Inte för att han varit med i "American Idol" (eller har han det?), utan för att hans låtar tydligen är populära coverval bland deltagarna.
Well, min guilty pleasure är inte Bublé i sig utan producenten och låtskrivaren David Foster, som jag följt med avsmaksförtjusning ända sen... ja, jag skulle vilja säga Skylark-åren men "St Elmo's Fire"-soundtracket är väl närmare sanningen.
Just Foster är urtypen av guilty pleasure: det finns helt enkelt fog för att man känner sig skamsen när man ägnar många av hans skivor – "Bodyguard"-soundtracket, till exempel; eller The Corrs debut-CD – alltför noggrann uppmärksamhet.
Men Foster har också gjort grejer som förtjänar pleasure utan guilt, och som i några sällsynta fall rentav förtjänar att placeras i den stora amerikanska sångboken.
"Grown-Up Christmas List" skulle ha kunnat vara av Sammy Cahn. Fosters egen originalversion med Natalie Cole från 1990 har ingen vidare uthärdlig ljudbild – den uppdaterade produktionen Foster gjorde för Michael Bublés tolkning, från dennes några år gamla jul-EP, fungerar bättre i dag. Men jag hade gärna kombinerat denna produktion med Cole i stället för Bublé.

Julpepp! (8)

The Polyphonic Spree brukar köra en dramatiskt underhållande julföreställning på Nokia Theatre i Grand Prairie, Texas; baserad på Charles Dickens "A Christmas Carol". Hör "Christmas is Here" – tjockvävd som en Spector-tomtesäck! – från en publikupptagning den 18 december 2004.

Julpepp! (7)

Lite väl självklart, kanske, men om julen bör beredas med lika delar coctail och kontempation är ju Esquivel lika viktig som Three Suns. Jag hatade neo-modernismen som omgav förra decenniets Esquivel-nostalgi: nittiotalsformgivarna som trodde de gjorde nya snygga omslag och inte minst nyinspelningarna som inledde och avslutade återutgivningen av Esquivels länge försvunna jul-LP. Men resten av skivan är verkligen vintermagisk, här "The Christmas Song".

Julpepp! (6)

Vi är inte ett skit religiösa, jag och min fru, men på själva julafton spelar vi nästan uteslutande djupkristna grejer: Mahalia Jackson, Rilke-ensemblen, Mavis Staples.
Dagarna runtomkring blir det desto mer uptempo-easy listening (vet inte varför jag har svårt svårt att ta termen "exotica" i min mun). The Three Suns halvgalna jul-LP "A Ding Dong Dandy Christmas!" börjar vi spela redan första advent, och "White Christmas" har aldrig låtit Givenchy-groggigare än så här.

Julpepp! (5)

Från Boyz II Mens 14 år gamla julalbum, avslutande "Silent Night". Blir lätt tårögd vid minnet av hur mycket jag tyckt om den här gruppen genom åren.

Julpepp! (4)

Joseph Byrd är mest känd som mannen bakom de helt fantastiska, alltjämt spännande och inflytelserika, The United States of America samt Joe Byrd and the Field Hippies i slutet av 1960-talet.
1975 spelade han in en bitvis bisarr, ofta mycket vacker, moog-julskiva, där ett flertal spår låter som ett slags knarrigt syntetiserad medeltid; jag föredrar det mer sequencermeditativa, som i "Silent Night".

Julpepp! (3)

Det finns en rätt härlig storbandsjulskiva från 1980 som heter "Take the Holiday Train", av producenten Elliot Rossof. Problemet med skivan är att bandet är The Duke Ellington Orchestras dödsbo, eller rättare sagt att LP:n härom året blev en CD under nya titeln "Duke Ellington Christmas", med en stor bild av Sir Duke i stället för originalkonvolutets anonyma "Polarexpressen"-bild, och helt utan uppgifter om inspelningsår och musiker.
Men det var alltså ingen "scam", som amatörrecensenter på amazon.com tror, utan en varm, vänlig och bitvis även äventyrlig julskiva med ett rejält Madison Avenue-julfestsväng och en underbar Anita Moore bakom mikrofonen.
Anita, som bara kan höras på några få inspelningar med Duke själv men som växte ut som sångerska efter bandledarens död, fick alltså inte den Duke-skjuts hon förtjänade utan stannade lite för länge hos Mercer Ellington. Karriären dalade och hon dog alldeles för tidigt och alldeles för ensam.
Anita Moore med The Duke Ellington Orchestra, "Santa Claus is Coming to Town".

Julpepp! (2)

När vi gick på högstadiet, i slutet av sjuttiotalet, gick jag och brorsan i gång på några pyttesmå skivradannonser i NME som ledde till att vi började köpa 100-pack med "assorted" Trojan-singlar från England, som naturligtvis aldrig var särskilt "assorted". Precis som med senare års tematiserade Trojan-cd-boxar var dubletterna legio. Men vi gjorde hur många upptäckter som helst i de där paketen. Reggae Christmas-fenomenet, till exempel.
Ända sedan ska- och rocksteady-eran har julsinglar varit ett fundament i den jamaicanska julhelgen, och Coxsone Dodds två första Studio One-jul-LP måste man bara ha i gång så här års.
Tänkte först välja Dillingers exotica-ploitation "Hi Fashion Christmas", men den lät plötsligt så fånig att jag spontanvalde "Real Christmas Rock" med Tennessee Brown & The Silvertones i stället (båda finns på det första av Dodds sammanlagt tre julalbum).

Julpepp! (1)

Pophistoriens bästa julsingel-b-sida? "Papa Noel" med Brenda Lee. Tröttnar ALDRIG på melodin, hur hon ligger på ett lågt C hela vägen fram till det där myshurtiga hoppet nio tonsteg upp.

Min årets-lista...

...består av en enda låt, i en mycket specifik inspelning: "That's Not My Name" med The Ting Tings, live på BBC i förra veckan. (Jag orkar inte sitta och rangordna alla skivor jag gillat i år, bara att kolla upp om de kom i år eller förra året skulle ta alldeles för lång tid – tidsperspektivet är det första som sviktar när man passerat 40.)
Men jag skulle aldrig välja The Ting Tings till Årets Nånting Alls om jag bara utgått från debutsingeln. Den är bra, men att den säger märkvärdigt lite om Salford-duons exceptionella coolhet och talang insåg jag när jag såg dem framföra "That's Not My Name" i "Later with Jools Holland" i fredags kväll.
Först imponerades jag av att de kunde posera så maximalt utan att det kändes sökt. Jag har annars numera obehagligt svårt med unga posörer, en konsekvens av att man inte bara hört utan även sett allt förut.
Men Jules och Katies poser var sensationellt synkroniserade med vad de åstadkom musikaliskt. Katies efterhand alltmer extatiska hoppande med håret hängande över mikrofonen, Jules hypermusikaliska hårdbankande all over the place med en perfekt passion synlig i blicken bakom de precist bruntonade solglasögonen.
Det var hängivenheten som knäckte mig först. Men samtidigt lät låten så mycket större än på singel, trumljudet och sången dominerade stort över den förinspelade bas-/gitarr-strukturen och singeln kändes plötsligt ytterst felproducerad. Ett intryck som växte i takt med låtens fyra furiösa live-minuter.
För singelversionen växer ju aldrig. Allt ligger lagom framlyft i ljudbilden tills det lika prydligt fejdat ut. I liveversionen hos Jools går den ut så mycket hårdare från början, men det är ändå inte förrän under sista tredjedelen det verkligen lyfter – efter sticket där Katie introducerar den eteriska bakgrundsmelodin som sedan ligger kvar under crescendot.
Och det är Jules som gör jobbet där: byter takt och tempo två gånger under sista minuten, med maximal glädjeruseffekt. Först vid 3,24, sen en gång till vid 3,51.
Lyssna inte på den här inspelningen i datorhögtalarna, den kräver bas och botten. Och var beredd på att det lyfter rejält på spurtrakan.

Spöken av prinsar och prinsessor i torn

En helkvällslång lördagsmiddag, jag måste gå på toaletten, lätt rusig. Ler lite för mig själv, eller fnittrar, åt något som just blev sagt därinne kring matbordet, tvättar händerna, släcker efter mig och går tillbaka till bordet igen.
Synen som möter mig fyller mig med ändlös värme och tacksamhet.
Min fru, mina tre barn, ett stökigt bord med dessertdisk, kaffe, tryffelbitar, godis, lite lite whisky, cd-skivor, målarpennor. Min femåring har en ritlek med min femtonåring, nittonåringen pratar relationsproblem med trettionioåringen. Jag slår mig ner igen, hoppar in i ritleken, hoppar in i de stora tonårskärleksfrågorna, vi roterar, alla pratar med alla, vi är fem stycken och det känns som det kan vara vi fem för alltid. Vilket det ju på sätt och vis kommer att vara, men just vi fem i just den här stunden som aldrig tar slut, dessertdisken behöver aldrig bli diskad, blyertsen i ritleken kan vara ett slags evighetsblyerts.
Skivorna vi spelar: "Sandinista", Beethoven-septetter, Thin Lizzys "Jailbreak", "Rhinestone Cowboy", The Three Suns… inget som känns intressant att lägga ut mp3-lyssning på här (jag menar, "Purple Rain"?)… men så sätter femtonårigen på en låt jag visade honom för ett par år sen, och som jag glömt att han gått i gång på, och som visar sig vara en av hans mest spelade i mp3-spelaren. En låt jag själv gick i gång på när jag hörde den första gången, i ungefär samma ålder som han:
The Rich Kids, "Ghosts of Princes in Towers".

I stället för Roísín Murphy... Syreeta

Att produktionen på "Overpowered" var en onödigt hårt vävd puppa inser man när man hör samma låtar på Roísín Murphys nya livealbum (pressat i 1 500 ex inför hennes innevarande Englandsturné; går i bästa fall fortfarande att beställa härifrån) – det är ju ett band som spelar, rentav improviserar, tänjer på toner som över huvud taget inte existerade i studion. Och när jag hör det besinningslösa groovandet i "Let Me Know" öppnar sig en sån där märklig associationsbana som jag så ofta upplever med musik: en väg lyses upp som av en ledstjärna, eller blixtrande nervsynaps, och jag måste släppa allt och följa efter, rakt in i skivsamlingen, den här gången är det minnet av förstaspåret på en gammal disco-LP med Sylvia Striplin… som visar sig inte alls låta som Roísín Murphy-låten.
Men när jag passar på att rippa vinylen och lägga in i iTunes scrollar jag av en slump vidare från Sylvia till Syreeta och klickar i gång hennes "Keep Him Like He Is". Sällsynt sexig easy listening. Och hur genialt texttemat skänker tröst åt både den manliga och kvinnliga lyssnaren, varhelst i relationens tidsaxel de befinner sig.

Att hitta tillbaka till Roísín Murphy från Syreeta blir desto svårare. Hör bara:

Sommaren 1977 tar aldrig slut

När jag valde mitt mobilnummer var det självklart att det skulle sluta på "1977". Jag kan bli helt knäsvag och varm av allt som kommer från, återskapar eller över huvud taget får mig att tänka på sommaren 1977 – från Fleetwood Macs "Rumours" till Spike Lees "Summer of Sam". Det var sommaren då disco och punk kortslöt blixtar rakt genom hela min kropp men då jag ändå, samtidigt, 13 år gammal, förstod att köpa "Aja" med Steely Dan; då jag blev med i mitt första band och för första gången förklarade min kärlek till en ointresserad tjej (och när hon inte svarade på min lapp – jag var en skritftlig person redan då – skrev jag snabbt en ny lapp med annorlunda handstil där jag låtsades vara min kompis Peder som bad om ursäkt för att han låtsas fråga om chans i mitt namn).
Första gången jag kände mig riktigt nostalgisk inför 1977 var när jag bara några få år senare, på gymnasiet, sannolikt 1982, hade ett fast DJ-gig på ett lokalt legendariskt, enligt alla andra måttstockar patetiskt, disco i Visby, Rock'n, och varvade glammig postpunk (gud vad jag hamrade in Psychedelic Furs "Love My Way" och Simple Minds "Glittering Prize" i stenväggarna det året) med rena discokvällar – mycket T.K. och Salsoul ur en skivback som bara stod där i båset utan ägare, men som helt enkelt blev min, och varenda gång dunkade jag ut en och samma låt med min första stora discokärlek jämte Chic och Donna Summer: Peter Brown. Jag älskade den romantiska tanken på hur han spelade in hela sin debut-LP "Fantasy Love Affair" i sin egen lägenhet, sommaren 1977, med öppna fönster och trafikljud utanför. Första gången jag läste om det, eller om det var Mats Nileskär som berättade det i radion, bör ha varit 1978 och jag låg på gästsängen hos min mormor och morfar i Bromma, där jag ofta övernattade i tidiga tonåren under mina skivköparresor från Gotland. Morföräldrarna hade alltid fönstret öppet och jag har aldrig hört ett vackrare urbant trafikljud än det jag brukade höra då, från Tranebergsbron och från tunnelbanan och spårvagnen nere vid Alvik station. Jag köpte två Brown-skivor direkt, LP:n och en maxi.
Låten jag spelade på Rock'n fyra år senare – alltid, alltid; trots att ingen dansade – var "It's True What They Say About Love", en av mina all-time-favoritlåtar, lite Rupert Holmes, lite Todd, så snygg, så varm, så oerhört mycket mindre disco än resten av albumet och så förevigt 1977. Hela LP:n är en sån där ovärderlig diamant i min hylla som gör att jag alltid ger upp mina försök att sälja ut alla mina skivor. Bara omslaget är så mycket 1977 för mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen, med frågan »Do you wanna get funky with me?« och tjejen som Brown själv plåtade, efter att ha börjat fotografera folk i huset mitt emot hans lägenhet (cd-återutgivningen som finns ute nu har ett annat omslag som jag tycker verkar taget från samma fotosession som hans andra LP).
Peter Brown skrev förresten "Material Girl" åt Madonna samma år som jag bläddrade bland hans äldre T.K.-singlar i DJ-båset på Rock'n.
Oj, nya gamla minnen börjar muttra i bakhuvudet nu medan jag skriver – hur bröderna Kedja, tre krullhåriga klubbentreprenörer med karatebälten, "lanserade" mina discokvällar genom att sätta upp affischer på mitt eget gymnasium med texten "DJ from London". De hittade på ett engelskt namn åt mig också, minns inte vilket, Charlie TeeKay? Det var så genomkorkat alltihop eftersom alla som gick på deras disco visste att DJ:n var den där långskånken Häglund i klass S2.

Men nu måste ni lyssna på "It's True What They Say About Love", om ni inte gjort det förut:

Alisons farfar

Jag har blivit lite överrumplad av SVT:s "Mia och Klara", hade aldrig hört dem på radion utan tittade först med ett halvt öga och ett fullt bagage av fördomar, men fastnade snabbt och blev förälskad. Men i bakhuvudet svällde en tanke som störde tittandet – mellan varje scen tonade några instrumentala takter ur Elvis Costellos "Alison" upp, en av mina äldsta och största favoritlåtar, och den fixa idé jag inte kunde släppa var: vilken annan låt är det här? Det är ju inte bara "Alison"! Och jag hade aldrig tidigare tänkt på det, antagligen krävdes det en lösryckt instrumentalpassage för att just denna association skulle börja svälla i skallen…
Efter en hel del irriterat slitande i skivsamlingen (ungefär som man nästan kan skrapa sönder huden om det kliar tillräckligt mycket) fann jag fragmentet jag intuitivt hade fått i skallen:
Inledningen av Dobie Grays "Drift Away", Reggie Youngs karakteristiska gitarrböj precis innan sången kommer in.
De där undersköna lovarna som John McFee slår med sin gitarr i "Alison" är ett litet plagiat av vad Reggie Young gör där; jag kan tänka mig att inledningen på Costellos sångmelodi fick Young att associera till Grays hitlåt.