Julpepp! (12)

Och, slutligen, (l)ju(v)ligare än så här blir det inte: "Christmas Time is Here" med Vince Guaraldi Trio och sjungande "Peanuts"-ungar, från tevejulspecialen "A Charlie Brown Christmas" 1965.
God jul.

Julpepp! (11)

Har precis slängt en massa bloggbara julfavorit-ljudfiler i papperskorgen – från Anita Baker till Sufjan Stevens – för nu finns bara tid kvar för storheterna.
Först: "Mistletoe and Holly" från Frank Sinatras underskattade jul-LP från 1957, med Gordon Jenkins i kreativ toppform.

Julpepp! (10)

Det traditionella klockspelet är så fascinerande – inte så mycket instrumentet i sig, denna koloss av klockor som man spelar med knytnävar och fötter via ett stort, mekaniskt "keyboard", utan hur det faktiskt LÅTER. Jag menar, varenda ton får ju bitoner som inte går att styra, vilket gör att det är omöjligt att spela på åbäket utan att konstant hamna i fel tonarter.
Följaktligen får även de mest traditionella stycken, i de mest konservativa sammanhang, ett ofrivilligt drag av avantgardism.
På 1960-talet spelade den amerikanske organisten och instrumentsamlaren John Klein in ett par märkvärdiga julskivor – på den här spelar han på världens största klockspel, platsbyggt för Coca-Cola-paviljongen på New York's World Fair 1964 och sedermera flyttat till Stone Mountain Park utanför Atlanta. Det låter… obeskrivligt. Hör hur han gör ett klangmonster av "The Little Drummer Boy"!

Julpepp! (9)

När kan man få blogga om en guilty pleasure igen utan att känna sig manad att halvdistansera sig från själva uttrycket? (Bara ännu ett exempel – jämte Braff/Hemingway/Talese-barnsligheterna – på att tidningen Rodeo, trots alla goda skribenter och intentioner, är ytterst skadlig och bör läsas med fragmentarisk försiktighet.)
En vanlig guilty pleasure för många, som jag inte delar, är väl att kolla på "Idol". Men jag äger skivor av Michael Bublé, som (läser jag på wikipedia) är ett stort namn i "Idol"-sammanhang. Inte för att han varit med i "American Idol" (eller har han det?), utan för att hans låtar tydligen är populära coverval bland deltagarna.
Well, min guilty pleasure är inte Bublé i sig utan producenten och låtskrivaren David Foster, som jag följt med avsmaksförtjusning ända sen... ja, jag skulle vilja säga Skylark-åren men "St Elmo's Fire"-soundtracket är väl närmare sanningen.
Just Foster är urtypen av guilty pleasure: det finns helt enkelt fog för att man känner sig skamsen när man ägnar många av hans skivor – "Bodyguard"-soundtracket, till exempel; eller The Corrs debut-CD – alltför noggrann uppmärksamhet.
Men Foster har också gjort grejer som förtjänar pleasure utan guilt, och som i några sällsynta fall rentav förtjänar att placeras i den stora amerikanska sångboken.
"Grown-Up Christmas List" skulle ha kunnat vara av Sammy Cahn. Fosters egen originalversion med Natalie Cole från 1990 har ingen vidare uthärdlig ljudbild – den uppdaterade produktionen Foster gjorde för Michael Bublés tolkning, från dennes några år gamla jul-EP, fungerar bättre i dag. Men jag hade gärna kombinerat denna produktion med Cole i stället för Bublé.

Julpepp! (8)

The Polyphonic Spree brukar köra en dramatiskt underhållande julföreställning på Nokia Theatre i Grand Prairie, Texas; baserad på Charles Dickens "A Christmas Carol". Hör "Christmas is Here" – tjockvävd som en Spector-tomtesäck! – från en publikupptagning den 18 december 2004.

Julpepp! (7)

Lite väl självklart, kanske, men om julen bör beredas med lika delar coctail och kontempation är ju Esquivel lika viktig som Three Suns. Jag hatade neo-modernismen som omgav förra decenniets Esquivel-nostalgi: nittiotalsformgivarna som trodde de gjorde nya snygga omslag och inte minst nyinspelningarna som inledde och avslutade återutgivningen av Esquivels länge försvunna jul-LP. Men resten av skivan är verkligen vintermagisk, här "The Christmas Song".

Julpepp! (6)

Vi är inte ett skit religiösa, jag och min fru, men på själva julafton spelar vi nästan uteslutande djupkristna grejer: Mahalia Jackson, Rilke-ensemblen, Mavis Staples.
Dagarna runtomkring blir det desto mer uptempo-easy listening (vet inte varför jag har svårt svårt att ta termen "exotica" i min mun). The Three Suns halvgalna jul-LP "A Ding Dong Dandy Christmas!" börjar vi spela redan första advent, och "White Christmas" har aldrig låtit Givenchy-groggigare än så här.

Julpepp! (5)

Från Boyz II Mens 14 år gamla julalbum, avslutande "Silent Night". Blir lätt tårögd vid minnet av hur mycket jag tyckt om den här gruppen genom åren.

Julpepp! (4)

Joseph Byrd är mest känd som mannen bakom de helt fantastiska, alltjämt spännande och inflytelserika, The United States of America samt Joe Byrd and the Field Hippies i slutet av 1960-talet.
1975 spelade han in en bitvis bisarr, ofta mycket vacker, moog-julskiva, där ett flertal spår låter som ett slags knarrigt syntetiserad medeltid; jag föredrar det mer sequencermeditativa, som i "Silent Night".

Julpepp! (3)

Det finns en rätt härlig storbandsjulskiva från 1980 som heter "Take the Holiday Train", av producenten Elliot Rossof. Problemet med skivan är att bandet är The Duke Ellington Orchestras dödsbo, eller rättare sagt att LP:n härom året blev en CD under nya titeln "Duke Ellington Christmas", med en stor bild av Sir Duke i stället för originalkonvolutets anonyma "Polarexpressen"-bild, och helt utan uppgifter om inspelningsår och musiker.
Men det var alltså ingen "scam", som amatörrecensenter på amazon.com tror, utan en varm, vänlig och bitvis även äventyrlig julskiva med ett rejält Madison Avenue-julfestsväng och en underbar Anita Moore bakom mikrofonen.
Anita, som bara kan höras på några få inspelningar med Duke själv men som växte ut som sångerska efter bandledarens död, fick alltså inte den Duke-skjuts hon förtjänade utan stannade lite för länge hos Mercer Ellington. Karriären dalade och hon dog alldeles för tidigt och alldeles för ensam.
Anita Moore med The Duke Ellington Orchestra, "Santa Claus is Coming to Town".

Julpepp! (2)

När vi gick på högstadiet, i slutet av sjuttiotalet, gick jag och brorsan i gång på några pyttesmå skivradannonser i NME som ledde till att vi började köpa 100-pack med "assorted" Trojan-singlar från England, som naturligtvis aldrig var särskilt "assorted". Precis som med senare års tematiserade Trojan-cd-boxar var dubletterna legio. Men vi gjorde hur många upptäckter som helst i de där paketen. Reggae Christmas-fenomenet, till exempel.
Ända sedan ska- och rocksteady-eran har julsinglar varit ett fundament i den jamaicanska julhelgen, och Coxsone Dodds två första Studio One-jul-LP måste man bara ha i gång så här års.
Tänkte först välja Dillingers exotica-ploitation "Hi Fashion Christmas", men den lät plötsligt så fånig att jag spontanvalde "Real Christmas Rock" med Tennessee Brown & The Silvertones i stället (båda finns på det första av Dodds sammanlagt tre julalbum).

Julpepp! (1)

Pophistoriens bästa julsingel-b-sida? "Papa Noel" med Brenda Lee. Tröttnar ALDRIG på melodin, hur hon ligger på ett lågt C hela vägen fram till det där myshurtiga hoppet nio tonsteg upp.

Min årets-lista...

...består av en enda låt, i en mycket specifik inspelning: "That's Not My Name" med The Ting Tings, live på BBC i förra veckan. (Jag orkar inte sitta och rangordna alla skivor jag gillat i år, bara att kolla upp om de kom i år eller förra året skulle ta alldeles för lång tid – tidsperspektivet är det första som sviktar när man passerat 40.)
Men jag skulle aldrig välja The Ting Tings till Årets Nånting Alls om jag bara utgått från debutsingeln. Den är bra, men att den säger märkvärdigt lite om Salford-duons exceptionella coolhet och talang insåg jag när jag såg dem framföra "That's Not My Name" i "Later with Jools Holland" i fredags kväll.
Först imponerades jag av att de kunde posera så maximalt utan att det kändes sökt. Jag har annars numera obehagligt svårt med unga posörer, en konsekvens av att man inte bara hört utan även sett allt förut.
Men Jules och Katies poser var sensationellt synkroniserade med vad de åstadkom musikaliskt. Katies efterhand alltmer extatiska hoppande med håret hängande över mikrofonen, Jules hypermusikaliska hårdbankande all over the place med en perfekt passion synlig i blicken bakom de precist bruntonade solglasögonen.
Det var hängivenheten som knäckte mig först. Men samtidigt lät låten så mycket större än på singel, trumljudet och sången dominerade stort över den förinspelade bas-/gitarr-strukturen och singeln kändes plötsligt ytterst felproducerad. Ett intryck som växte i takt med låtens fyra furiösa live-minuter.
För singelversionen växer ju aldrig. Allt ligger lagom framlyft i ljudbilden tills det lika prydligt fejdat ut. I liveversionen hos Jools går den ut så mycket hårdare från början, men det är ändå inte förrän under sista tredjedelen det verkligen lyfter – efter sticket där Katie introducerar den eteriska bakgrundsmelodin som sedan ligger kvar under crescendot.
Och det är Jules som gör jobbet där: byter takt och tempo två gånger under sista minuten, med maximal glädjeruseffekt. Först vid 3,24, sen en gång till vid 3,51.
Lyssna inte på den här inspelningen i datorhögtalarna, den kräver bas och botten. Och var beredd på att det lyfter rejält på spurtrakan.

Spöken av prinsar och prinsessor i torn

En helkvällslång lördagsmiddag, jag måste gå på toaletten, lätt rusig. Ler lite för mig själv, eller fnittrar, åt något som just blev sagt därinne kring matbordet, tvättar händerna, släcker efter mig och går tillbaka till bordet igen.
Synen som möter mig fyller mig med ändlös värme och tacksamhet.
Min fru, mina tre barn, ett stökigt bord med dessertdisk, kaffe, tryffelbitar, godis, lite lite whisky, cd-skivor, målarpennor. Min femåring har en ritlek med min femtonåring, nittonåringen pratar relationsproblem med trettionioåringen. Jag slår mig ner igen, hoppar in i ritleken, hoppar in i de stora tonårskärleksfrågorna, vi roterar, alla pratar med alla, vi är fem stycken och det känns som det kan vara vi fem för alltid. Vilket det ju på sätt och vis kommer att vara, men just vi fem i just den här stunden som aldrig tar slut, dessertdisken behöver aldrig bli diskad, blyertsen i ritleken kan vara ett slags evighetsblyerts.
Skivorna vi spelar: "Sandinista", Beethoven-septetter, Thin Lizzys "Jailbreak", "Rhinestone Cowboy", The Three Suns… inget som känns intressant att lägga ut mp3-lyssning på här (jag menar, "Purple Rain"?)… men så sätter femtonårigen på en låt jag visade honom för ett par år sen, och som jag glömt att han gått i gång på, och som visar sig vara en av hans mest spelade i mp3-spelaren. En låt jag själv gick i gång på när jag hörde den första gången, i ungefär samma ålder som han:
The Rich Kids, "Ghosts of Princes in Towers".

I stället för Roísín Murphy... Syreeta

Att produktionen på "Overpowered" var en onödigt hårt vävd puppa inser man när man hör samma låtar på Roísín Murphys nya livealbum (pressat i 1 500 ex inför hennes innevarande Englandsturné; går i bästa fall fortfarande att beställa härifrån) – det är ju ett band som spelar, rentav improviserar, tänjer på toner som över huvud taget inte existerade i studion. Och när jag hör det besinningslösa groovandet i "Let Me Know" öppnar sig en sån där märklig associationsbana som jag så ofta upplever med musik: en väg lyses upp som av en ledstjärna, eller blixtrande nervsynaps, och jag måste släppa allt och följa efter, rakt in i skivsamlingen, den här gången är det minnet av förstaspåret på en gammal disco-LP med Sylvia Striplin… som visar sig inte alls låta som Roísín Murphy-låten.
Men när jag passar på att rippa vinylen och lägga in i iTunes scrollar jag av en slump vidare från Sylvia till Syreeta och klickar i gång hennes "Keep Him Like He Is". Sällsynt sexig easy listening. Och hur genialt texttemat skänker tröst åt både den manliga och kvinnliga lyssnaren, varhelst i relationens tidsaxel de befinner sig.

Att hitta tillbaka till Roísín Murphy från Syreeta blir desto svårare. Hör bara: