Önskebrunn i en duschkabin

"Little Healer" heter den här, en annan av mina låtar från det kommande albumet med Star Musical.
Oerhört pretentiös, kan tyckas, symfoniskt uppbyggd, men när jag skriver låtar följer jag bara melodin så långt den vill ta mig: det ena leder till det andra och till slut har den harmoniska logiken tagit mig tillbaka till startpunkten fast ur en helt annan vinkel – med känslan av att ha kommit någon vart, uppnått någonting.
Jag inser att jag skriver oerhört omodern musik, på gränsen till korkad i så måtto att låtens största finess inte kommer förrän efter drygt fem minuter... det vill säga när den normale webblyssnaren för länge sedan surfat vidare till nästa snabba mp3-klick långt härifrån.
Men jag älskar hur vi fick till den där slutliga komplicerade övergången (tid 5,15) att låta så lätt och sömlös, genom att låta en samplad körstämma sväva över arrets sista "klädbyte", när basen lämnar refrängvandringen och följer efter ackorden, som är samma som i introfiguren fast belysta liksom från motsatt håll. Man har kommit fram till gläntan där man började fast finner sig stående i skogsbrynet på andra sidan. Det är för övrigt också samma ackordfigur som är återkommande i slutet av varje refrängfras, då från ett tredje perspektiv, piano- i stället för gitarrbaserat.
Texten, invirad i en frottéhandduk, handlar om om en önskebrunn i en duschkabin, om ett långt lockigt hår som befrias från cigarettröklukt, och om new age-skadad kärlek.
När jag skrev låten hade jag också bilder från ett japanskt tevespel i tankarna, "Parasite Eve" (efter Hideaki Senas scifi-roman med samma namn). Bilden här ovan är en duschscen ur det spelet.

Picknick i en ljudkrater

Årets hittills bästa popteve var när Guillemots Fyfe Dangerfield, i Jonathan Ross talkshow för ett par veckor sen, tog nya "Get Over It" på en skyffel och öste ner den i ett patetiskt skitdike; fullständigt förstörde den med sin absurt uppskruvade, överstyrda gitarr. Det lät skit på ett sätt som talkshow-popteve aldrig annars tillåts, det vara bara ett okontrollerat larm och en fantastisk surjävlig refräng, och det var givetvis helt kongenialt med låtens kärnfras: "This is MY side of the story."
Det var magiskt.
Albumet "Red" låter i princip tvärtom, här står musiken under superkontroll i en övergödd ljudlabyrint. Det är uppgraderad åttiotalism som sträcker sig mot samma nygamla upplysta himlar jag själv sträckt mig efter så många gånger i tidigare liv… det är ett slags uppblåsbara omtolkningar av Talk Talk, Danny Wilson, Blue Nile... och det är som om det var 1985 och The Associates och Yellow Magic Orchestra gått samman för att bräcka Simple Minds glittrigaste kommersialism, och lyckats gena tjugo år framåt i tiden i stället.
Här är "Clarion", en i raden av skivans skamlösa bombastiska nostalgi-picknickar:

Jag ljudsatte en dröm jag hade om händer…

Det här är en av mina egna låtar. Har hållit på i flera år med ett album under gruppnamnet Star Musical men inte orkat eller hunnit knyta ihop säcken.
Nu är det väl i alla fall tänkt att skivan ska kunna komma på Bendi Records inom några månader. Det blir väl nåt på myspace och kanske en värdig, dedikerad hemsida också.
Tills dess portionerar jag ut några av låtarna här, för skojs skull. Säg gärna vad ni tycker!

En liten övning i fransk impressionism

Hur är det möjligt att det existerar en Galenskaparna-parodi på Jacques Brel? Det är ju sjukare än om Stefan & Krister parodierade Steely Dan. Eller en Prefab Sprout-parodi av Markoolio.
Tyvärr har den där löjliga "Under en filt i Madrid" nästlat sig in i det kollektiva (svenska) medvetandet som en av de grejer man automatiskt tänker på när man hör den belgiske chansonkonstnärens namn.
Här är en lista på övriga, mer adekvata, associationer jag gör när jag håller kvar Brels namn i tankarna en stund:
1. Scott Walker, förstås. Min ingång till Brel. Men på senare år har jag börjat ogilla flera av hans tolkningar. Jag gillar Mort Schulman som Brel-översättare (mycket mer än Rod McKuen), men ta "Amsterdam", till exempel – förkrossande underlägsen Brels distinkta original, fullständigt sönderorkestrerad. Fast "Jackie" gör han som ingen annan, bättre än Brel själv. Ett under av popharmoniell superestetik.
2. "Le Moribond"... gud vilken bra låt. Som sedan blev en 1970-talsglammig världshit med Terry Jacks under Rod McKuen-titeln "Seasons in the Sun", vilken jag älskade när jag var åtta, nio år, den har en underbar reverb-gitarr som gimmick, men egentligen förtjänar den bara förakt eftersom den klippt bort hela poängen med Brels originaltext, nämligen att mannen på dödsbädden, som talar till sin fru om alla vackra minnen, i sista versen kommer fram till hennes notoriska otrohet med hans bästa vän… Och allt det vackra han nu som döende fortfarande ser omkring sig i världen, bär denne falske väns ansikte.
3. Brels egen dödsbädd… nere i ruffen på sin båt. Lungcancern och långseglingen. Hans sista himmelska LP-inspelning, sargad av sjukdomen, på väg upp i himlen på omslaget…
4. …fast då tänker jag ju genast också på Brels ateism.
5. Och hur fint han hanterade den unga, heta, franska 68-vänstern, den som tog socialisten Brel till sitt hjärta men som aldrig fick helhjärtat stöd, utan "bara" kärlek, tillbaka. Han vägrade gå med på att han skulle hålla en hand på deras flaggor, utan valde att säga att han "sympatiserar med dem för att de är unga".
6. Hans händer, såklart. Hur han blev världens främste scenaktör tack vare beslutet att lägga ifrån sig den akustiska gitarren.
7. Jag skulle kunna låta listan bli väldigt lång här, när jag börjar tänka på teve- och filminspelningarna av hans konserter, av 1960-talets Olympia-klassiker som finns på dvd, avskedsföreställningen sedan han bestämt sig för att aldrig mer turnera… vad heter den där låten där han bönar och ber kvinnan som lämnat honom… eller, vilken av dem? Asch, jag vill ju komma fram till min största Brel-favorit nu, låten jag förberett för lyssning… "Ces Gens-Là"! Alla som har de minsta pretentioner på att förstå popmusikens möjligheter att luta sig mot klassisk musik och jazz måste lyssna noga på den. Det är mest bara två ackord, eller ett och ett halvt, egentligen, men de klingar i en jazzig Debussy-anda som är så häpnadsväckande suggestiv och snygg… jag har den i en magisk gammal teveinspelning som knäcker mig till tårar: i en svartvit, skuggrikt stiliserad studio med trummisen i abnorm förgrund, markerande den där minimalistiska figuren som en monoton tvångshandling, pianisten lika meditativ inpanorerad efterhand, och Jacques Brel i en ovanligt introvert pose, synlig blott i skymundan, som för att understryka det undflyende.
Jag har inte kunnat hitta en skivinspelning som matchar febern i den där tevegrejen, men här låter den i alla fall gudomligt bra, rent ljudmässigt, från en fransk remaster-samling från häromåret.