21 de Outubro de 2007

Fusionsjazz är en genre skydd av de flesta jag känner. Ibland hittar den in ändå, som när Massive Attack samplade Billy Cobham, eller som när Gilles Peterson i ett mycket tidigt nummer av Straight No Chaser adderade senaste Jean-Luc Ponty på en playlist.
Och ska man få oinvigda (ointresserade) att hitta in så måste man börja i Straight No Chaser-land; i Brasilien. Att fusion där är hur stort som helst är inte så konstigt med tanke på hur teoretiskt sofistikerad och musiker-slick bossan är, hur många harmoniella beröringspunkter den har med fusionsjazz och hur många brasilianska musiker som har en fot i vardera genren (och ofta finns det inte ens någon tydlig genregräns mellan bossa och fusion).
En av mina brasilianska fusionfavoriter är LP:n "Outubro" med Azymuth, deras fjärde, från 1980, precis på gränsen mellan deras brasilianska och amerikanska karriärer – trions latinfunkjazz passade fantastiskt i Los Angeles och jag gillar hela deras 1980-tal, men det finns en speciell laddning på "Outubro", en luftfuktig Rio-urbanitet där kaskaderna av ljus tycks komma inte bara från neonskyltar och solkatter i modernistiskt arkitektglas utan från skyfallsblixtar och solspeglar i regnskogen.

Lyssna på titelspåret, men fokusera inte på den ogenerat genomskärande huvudsyntmelodin utan på hela ljudet, på klangglittret av elektroniska keyboards med en stomme av skälvande elpiano. Hör också hur det rytmiska arret – när hela trumsetet väl är i rörelse – undviker att etablera ett komp utan i stället liksom jublar in, celebrerar, varje ackordbyte.

Soundtrack till ett bestånd av ytterrockar

Tír na nÓg brukade beskrivas som ett irländskt Simon & Garfunkel, själva sa de sig vara influerade av The Incredible String Band. För min del fungerar ingen av de referenserna (men möjligen Pentangle), däremot tänkte jag direkt på Tír na nÓg som referens till James Yorkston and the Athletes, när de dök upp för fem, sex år sedan.
James Yorkston sammanfattar emellertid problemet jag har med alldleles för mycket av all ny musik jag initialt intresserar mig för. När jag inte längre är debutalbumsbedårad och när både andra och tredje albumet passerat inser jag att där inte finns en enda låt som är i närheten av de äldre referenserna.

Det är, med andra ord, signifikativt att jag så gott som varje höst, precis när kölden börjar komma och jag ser över mitt bestånd av ytterrockar, aldrig nånsin spelar någon av James Yorkston hyfsat vackra hösthymner, men så gott som alltid plockar fram min Tír na nÓg-favorit, "Mariner Blues" från 1971.

Syrinx får genren justerad

På tal om Ramases: Det irriterar mig rätt mycket att Ramases (i likhet med så mycket annan unik musik från samma tidsperiod: Syrinx, Ora, Touch) i den hysteriskt genre-inskränkta mp3-blogosfären kallas "proto-prog". Värst är när proggrockbloggarna mäter allt i hur mycket man kan härröra Genesis eller italiensk symfrock på skivor från 1967 – och hur de beklagar när soundet blir alltför tidstypiskt psykedeliskt, eller poppigt, men jublar åt virtuosa keyboardister. Och detta alltså gällande skivor som inte har mer gemensamt med Genesis än vad Christopher Hitchens har med jultomten.
Att kalla en massa briljant sextiotalistisk konstpop för "proto-prog" bara för att där fanns influenser från klassisk musik samt tonarts- och taktbyten är väl ungefär detsamma som att kalla hela 68-rörelsen för "proto-kapitalism" bara för att några vänsterprotesterande 40-talister sedermera blev bank- och styrelsemän.

Lyssna på undersköna "Hollywood Dream Trip" från debut-LP:n med Syrinx från 1970 (omslaget ovan föreställer uppföljaren från året efter, vilket jag valde i stället på grund av gruppbilden, som en gång gjorde nästan lika stort intryck på mig som "Marquee Moon"-fotot av Television). Proto-prog?!? Snarare något Yellow Magic Orchestra kunnat haft i skivbacken när de började.

Ramla baklänges med Ramases

Det är aldrig långt från Al Kooper till Van Dyke Parks. Det är tämligen typiskt för mitt musiklyssnande att jag efter en vecka med Kooper-kuriositeter fastnar på "P" som i Parks i iTunes-biblioteket. Den här gången gled jag emellertid vidare mot "R", för att fastna i underbara Ramases, den engelske popmystikern som är mest känd för debut-LP:n "Space Hymns" 1971 – men uppföljaren "Glass Top Coffin" från 1975 är betydligt bättre, och en skiva jag aldrig upphör att fascineras av.
Van Dyke Parks har egentligen inte det minsta med den att göra. Ändå är det alltid honom jag tänker på när jag lyssnar på det makalösa inledningsspåret "Golden Landing". När jag plockade upp skivan igen häromdan smög även Debbie Wisemans skräckinjagande ledtema till sommarens BBC-serie "Jekyll" in som referens, under de första två minuternas isande skräckstämning. Därefter kastar sig låten in, som genom en portal, till Van Dyke Parks-land, med romantiska filmstråkar av Londonsymfonikerna och en stor kör som låter precis som när Van Dyke Parks gör sin patenterade americana av gamla Judy Garland-minnen… Det är så stort, och så skräckinjagande vackert.
Samtidigt är det ett lite svårhanterligt stycke, rent mentalt, när man älskar själva kontrasten mellan låtens två satser – kontrasten i sig, själva portalhoppet, utgörs ju bara av några få skälvande sekunder. Hur lyssnar man på en kontrast?
Häri ligger något av det mest spännande med musikupplevelser: det man hör för stunden studsar ständigt mot äldre ljudminnen. Och när jag kommit igenom portalen mot Judy Garland-land i "Golden Landing" öppnar sig rena kontrapunktshimlen, där de nya, ljusare ljudintrycken studsar mot ekot av de nyss avverkade, på förra sidan portalen: körens och orkesterns melodiösa skönhet mot de skrämmande klangskuggorna strax innan, vilka ligger kvar som en hotfull fond i fyra minuter och förhindrar skönheten att bli dekorativ idyll.
Orkesterpartituret skrevs av Rob Young, Londons egen Van Dyke Parks under första halvan av 1970-talet.
Ramases själv försvann efter LP-inspelningen, det sägs att han begick självmord i hemstaden Felixstowe i Suffolk 20 år senare.

Hör "Golden Landing" här:

Bröllopsdag med Bob

Min Appaloosa-revival förra veckan öppnade en dörr som jag alltid har svårt att stänga efter mig. Den in till Al Koopers ljudvärld.
Al Koopers namn på skivomslaget – jag köper.
Som så många andra upptäckte jag Al Kooper på allvar via "Blonde on Blonde", sen fördjupade jag mig ända bort mot obskyriteter som Appaloosa, men till slut – när någon frågar mig om min absoluta Kooper-favorit – hamnar jag ändå hos Bob Dylan.
Fast i LP:n "New Morning" från 1970. Den har några irriterande svaga spår, som den där bedrövliga bluesen jag alltid glömmer namnet på (och kanske den låt jag hoppat över flest gånger på ett album), men oj vad jag älskar höjdpunkterna. Som "Day of the Locusts", dess både bibliska och biologiska intensitet.
Min största Al Kooper-stund är emellertid "Sign on the Window", även om jag har svårt att förklara varför. Men den bär Koopers märke i gospel-arret, det tvärenkla pianospelet och den där underbara melodin som tar sticket tillbaka till refrängen utan att jag nånsin listat ut om jag haft rätt i mitt antagande att det är en flöjt som oktaverar med orgeln.
Ironiskt nog är det Dylan, inte Kooper, som spelar pianot just i den låten, och givetvis är det Bob Johnston, inte Kooper, som producerat.
Och jag är inte den som går till litteraturen i sådana här fall. Jag menar, jag är en sån som äger Ian MacDonalds berömda Beatles-bok utan att ha läst en rad i den. Någonstans kanske det står om Koopers inflytande på just "Sign on the Window", men jag behöver inte veta.
Jag hör för fan att hela låten är insvept i hans anda.
Dessutom sjunger Dylan så skarpt, så skönt. Detta är sången att slänga i ansiktet på den som påstår att Dylan inte kan sjunga.
Och texten, en av hans mest outgrundligt vackra. Första versens uppräkning av skyltar, andra versens cyniska Brighton Girl-historia, stickets dramatiska regn över Main Street och Dylans huttrande "hope it don't sleet", innan slutversens halvt uppgivna, halvt hoppfulla, konstaterande att villatomt, fru, några ungar samt forellfiske är vad allt handlar om.

Moa och jag vakade in vår sjunde bröllopsdag igår kväll, vi lyssnade på "Sign on the Window". Story of our lives.